Koldioxidutsläppen i Sverige är drygt 6 ton per person och år. De fördelar sig ungefär så här, enligt Naturvårdsverket: Sveriges redovisning av klimatpåverkande utsläpp 2006:

* Uppdelningen enligt SIKA.

Utrikesflyg är av någon anledning inte inräknat i siffrorna ovan. Över huvud taget är siffrorna baserade på aktiviteter som pågår inom landet - inte t.ex. på svenska folkets slutliga konsumtion vilket vore väl så rimligt. I så fall skulle vi också få bära ansvaret för utsläpp i oljeländerna och industriproduktion i Kina. Medan utsläpp som beror på pappersindustri i Sverige skulle debiteras den slutliga köparen utomlands. Men detta finns det inga siffror på. En ungefärlig beräkning som tyder på att siffrorna blir ca 25 % högre om vi räknar så finns dock här.

Hur mycket av ovanstående kan man fortsätta med, fast med andra bränslen?
Och hur mycket måste man fortsätta med?

Det kan vi inte säga utan att veta hur mycket utrymme för energiproduktion det finns totalt. Och hur mycket vi gör av med på annat.

År 2005 producerades ca 500 TWh på följande sätt, enligt Energimyndigheten: Energiläget i siffror 2006:

Om vi antar att bränslen som oraskar CO2-utsläpp minskas ner till hållbar nivå - ca 1/6 - och att bränslen som bygger på förbrukning av radioaktiva tungmetaller avvecklas blir det så här istället

Enligt Naturskyddsföreningen finns dessutom utrymme för att bygga ut med

Totalt förbrukades så här mycket energi år 2005:

Det fattas alltså 125 TWh

Det är jämförelsevis lätt att skära ner förbrukningen för uppvärmning kraftigt, t.ex. med 100 TWh, genom att bygga om alla hus. Det föreslog Olle Eriksson redan år 1996 i häftet Bygg om Sverige till bärkraft. Men det räcker uppenbarligen inte. Det förbrukas fortfarande ca 25 TWh för mycket.

Att bygga om alla hus tar också lång tid - kanske en generation. Och koldioxidutsläppen måste minska snabbt. Så annat måste göras parallellt.

Man kan välja att skära i industriproduktionen. Och man kan skära i jordbruksproduktionen (den är osedvanligt energiineffektiv).

Men det som framför allt återstår att skära i är transporterna, särskilt av oss själva.

Det är orimligt att använda bilar för att transportera oss långa sträckor i städer och mellan städer. Särskilt orimligt är det med de allt längre pendlingsavstånd vi utsätts för - inte minst för att komma undan den miljöförstöring som de allt längre pendlingsavstånden själva skapar.

Med bättre kollektivtrafik, ekonomiska och fysiska restriktioner på bilkörning, och successiv koncentration av stadsbebyggelsen till centralare lägen bör man kunna spara så mycket som behövs.

Samtidigt som vi faktiskt får ett bättre och festligare liv.

Mer om våra alternativ finner du på sidan Hållbart Stockholm.