Hur ska en stad se ut för att den inte bara ska erbjuda inhysning? Hur ska den se ut för att också vara en allmänning, en infrastruktur för livet?

För Klas Fleming och Albert Lindhagen som planerade Stockholms innerstad var det inget problem. De helt simpelt drog ut några gator så fick folk haka på bäst de kunde. Resultatet blev inte så tokigt. Åtminstone är det i dag otroligt populärt.

Från slutet av artonhundratalet tog utbildat folk över. De hade några
käpphästar:

• För det första antog de att det var skadligt med för mycket folk på samma ställe. De var stadsfientliga. Främst var de rädda för arbetarna som vid den här tiden började organisera sig och hotade med revolution. De antog att om man spred ut dem kunde man ha dem bättre under kontroll.
• Lite senare, från trettitalet, antog man att den optimala staden var den där lägenheterna erbjöds mest solljus. Trettitalets stadsplaner excellerar i skisser över solinfall. Denna ensidighet hänger antagligen ihop med kampen mot tuberkulosen som man hade väldigt dålig förståelse av och antog bäst bekämpades med ljus.
• Ungefär samtidigt började man ivra för funktionsseparering. Eftersom det blir effektivare med specialisering i yrkeslivet antog man att städerna skulle bli effektivare om man bodde på ett ställe, arbetade på ett annat och köpte sina förnödenheter på ett tredje, som strikt planerades efter dessa behov (några andra behov antogs folk inte ha). Ytterligare en fördel med detta system var att överheten då fick suverän kontroll över allt som hände i staden, redan på ritbordsstadiet - andra aktiviteter än de av myndigheterna godkända blev omöjliga.

Resultatet är den stad vi har idag.

Ovanstående dogmer började ifrågasättas av sexti-sjuttitalets stadsrörelser. Den första som gjorde ett försök att sammanfatta var en av aktivisterna i Manhattans motorvägsmotstånd, Jane Jacobs. Hon konstaterade, efter att ha jämfört fungerande städer med döende förorter, att en stad behöver

1. Hög folktäthet. Minst 200 personer per hektar bostadsmark behövs. Orsaken är helt simpelt att det är folk som ger liv åt en stad. Stockholms innerstad har ungefär 15.000 invånare per kvkm vilket alltså är lite i underkant.
2. Blandad användning. Det behövs både bostäder och arbetsplatser, och gärna någon attraktion också, för att ett kvarter ska leva dygnet runt. Ett matställe behöver t.ex. både lunchgäster och middagsgäster för att gå runt.
3. Gott om gamla hus. Gamla betyder här så gamla att hyran är låg. Gamla hus behövs för att nya och (ännu) inte så lönsamma verksamheter ska kunna överleva. Med bara nya hus och höga hyror klarar bara banker och andra monopol av det, och sådana verksamheter är på sikt döende.
4. Inga interna barriärer. Folk måste kunna passera och besöka verksamheter på väg nån annanstans. Bland annat hade Jacobs iakttagit att stadens verksamheter börjar dö ut flera hundra meter före en gräns vilket hon antog berodde på att de förbipasserande där börjar bli för få.

En recension av Jacobs bok finns här.

Såvitt vi vet har få kunnat lägga till något till detta. Bill Hillier har dragit slutsatsen av punkt 4 (och av egna iakttagelser) att de mest levande platserna i en stad är de långa gatorna, typ Drottninggatan/Norrtullsgatan och Hornsgatan som förbinder många platser med varandra. Jacobs drog själv slutsatsen att något av det mest blockerande som finns är alltför stora kvarter. Och några av dagens stadsplanerare har dragit slutsatsen att det som mer än något annat mördar dagens förorter är Vägverkets s.k. SCAFT-normer som gör varenda gata till en återvändsgata (samt givetvis det ingenmansland som anses måste omge varje förortsbubbla för att isolera den från grannarna).

Kort uttryckt skulle man kunna säga att den riktiga staden karaktäriseras av närhet. 1900-talets pseudostad karaktäriseras av åtskillnad. Om det är långt mellan allt undgår man konflikter, menade funktionalisterna.

Vad de uppnådde var att konflikterna sopades under mattan och kommer tillbaka i en ännu giftigare form: som segregation och som klimathotande massbilism.

Vad de uppnådde var också att tvinga på oss ohyggligt stora kostnader. Poängen med en stad är att människor och aktiviteter ska ha nära till varandra, av kostnadsskäl. Detta slarvades nu bort. Istället för billig närhet fick vi dyr infrastruktur och dyrt tidsslöseri.

Hur skulle Stockholm se ut om man gjorde om det till riktig stad? Skicka gärna förslag till oss så publicerar vi dem på den här listan.

Läs mer i Jerker Söderlinds artikel Staden som hårdvara, del 1 resp del 2.

Till Stadsallmänningar