Inte så lite hindras vi från att ta del av vad stan skulle kunna vara på grund av en massa fysiska barriärer som har byggts upp mer eller mindre medvetet.

Den mest självklara barriären är biltrafiklederna. E4 genom Botkyrka skiljer effektivt Alby från Hallunda; ja man har konstaterat att en trafikmängd av ungefär 5.000 fordon per dygn radikalt minskar gåendes möjligheter att korsa en gata, och det är ungefär som Roslagsgatan. I det fallet rör det sig förstås om att den bilåkande medelklassen genom politiskt monopol har tilltvingat sig en fördel på alla andras bekostnad. Men det rör sig också om att bilindustrin genom politiska hållhakar har skaffat sig ett radikalt monopol och kan tvinga folk att köpa deras produkter vid risk att annars bli helt avstängda från staden.

En annan sorts barriär är den sortens ingenmansland som skiljer den ena förorten från den andra. Enligt Lars Marcus hindrar dessa effektivt folk att ta sig från en stadsdel till den andra och utgör på så sätt ett starkt hinder mot företagsetableringar som är beroende av kunder, vilket dömer förorter till dålig service och hög arbetslöshet.
Men det finns också mer subtila former av barriärer.

Bill Hillier med medarbetare har utvecklat en sorts "rumssyntax" som de kallar det, med vars hjälp man kan identifiera barriärer som dömer vissa stadsdelar till slagskugga.
Den utgår från att folk rör sig i stråk. Stråkens attraktivitet är beroende dels av hur många andra stråk de hänger samman med, dels av hur många attraktionspunkter de löper igenom. Finns inget stråk finns per definition en barriär, dvs det blir svårt och bökigt eller åtminstone onaturligt att ta sig fram där.

Hornsgatan är till exempel ett effektivt stråk enligt deras sätt att se.
Dels har den förbindelse med väldigt många gator (även sådana gator som själva har förbindelse med många gator). Dels finns det många punkter på gatan som man kan ha ärende till. Och fler och fler blir det i en självförstärkande spiral, eftersom attraktiva platser lockas av attraktiva stråk. Visserligen är den på grund av sin trafikmängd också en barriär, men de många anknytningarna och lockelsepunkterna väger upp den olägenheten.
Hur det här ser ut kan man se i den här artikeln.
Detta innebär att gator som hänger samman med endast få andra gator blir barriärer, dvs det är svårt att ta sig dit. Det innebär också att korta gator som slutar i ingenting är barriärer. Inte minst innebär det att stora kvarter är barriärer - nog så viktigt eftersom så mycket s.k. stadsbyggnad handlar om att bygga mastodontprojekt som vänder baksidan utåt och bara är tillgängliga via en säckgata eller en port.

På samma effektiva sätt som bil- och oljekomplexet har tubbat våra politiker att lägga gatorna fria för de bullrande bataljonerna måste vi nu inrikta oss på att skapa stråk för fotfolket.
Bygg ihop stadsdelarna, inte minst sådana som splittras av motorleder. Öppna genomgående gator genom stadsdelarna. Ja, enligt resonemangen ovan är en hårt trafikerad stadsgata som Sveavägen bättre än en trafikled som E18 förbi Tensta och Rinkeby (de råkar ha precis lika stor trafik), eftersom Sveavägen också är ett stråk för fotfolket.
Och slå sönder mastodontkvarteren. Själv har jag alltid drömt om en gångpassage mellan Norrbro och Stortorget, genom slottet.

Janne

Till Stadsallmänningar