Björn Elmbrant har skrivit en bok om Hjalmar Mehr, kommunalpolitikern i Stockholm som mest numera är bekant för att han i slutet av sin karriär fick symbolisera skövlingarna i Klara. När andra politiker hukade så stod han rakryggat upp och försvarade gemensamma beslut, även när folk var rasande på dem. Det har skadat hans rykte.

Elmbrant pekar bland annat på att Mehr också stod för betydligt trevligare saker, t.ex. socialpolitik och t-bana. Och det kan vara bra att det lyfts fram. Elmbrant pekar också på att Mehr åtminstone i början av sin karriär framstod som radikal socialist, och och att han också på många sätt fortsatte att vara det. Bland annat var han ända till slutet engagerad för Vietnam.

Det finns en gåta i detta, som inte kommer fram särskilt tydligt vare sig i boken eller i recensionerna av den. Och det är den här: Klara byggdes om främst för näringslivets behov - och då i synnerhet bank- och finansbranschens. Mehr hymlade inte ett ögonblick om detta. Citys funktion är att vara ett hjärnkontor för näringslivet, säger han t.ex. i filmen Rekordåren liksom i den beryktade debattartikel "Ett funktionsdugligt city" i DN från augusti 1963. Och för detta syfte måste de som bodde där deporteras och skattebetalarna slänga ut 10 miljarder kronor i den tidens penningvärde (enligt en gammal Alternativ Stad-uppgift vars sanningshalt just nu inte kan kontrolleras).

Här står alltså denna gamla socialist och förklarar utan att darra på manschetten att bankernas intresse är samma som folkets, och är värda offer. Och att folk är föraktliga som inte begriper detta - "ögoblickets lumpna skara" var t.ex. ett uttryck som han försökte fästa på oss.

Recensenten och SSU-aren Daniel Suhonen i Aftonbladet går så långt i sin hyllning att han påstår att det slutliga nederlaget för klararivningarna i och med Almstriden var ett nederlag för folket. Det motiverar han med att all medveten stadsbyggnadspolitik då dog, och ersattes av marknaden. Vi skulle nog vilja säga att nederlaget kom långt tidigare, när stadsbyggnadspolitiken flyttade in i teknokraternas kontorsrum och underordnades finansmaffians och markspekulanternas intressen. En process som Hjalmar Mehr på intet sätt tog initiativ till, men försvarade långt efter det att många andra hade börjat tänka om.

Sen tilkommer dessutom den kanske oväsentliga detaljen att den ensidiga bolagsstad för banker som Mehrs generation byggde numera anses inte särskilt bra ens för näringslivet. Och mycket mindre då för oss andra.

Till politikallmänningar