|
Apartheid i Stockholm
Nu skiljer övre medelklassen ut sig. Den organiserar privatskolor
för att garantera sina barns klassposition. Den tar ut sina försäkringspengar
ur det nationella systemet för att om möjligt lägga fler år
till sitt liv än vad majoriteten kan räkna med att få.
Och den zonerar in stan i övremedelklass- och underklassområden
för att slippa konfronteras med nån som kan ge den dåligt
samvete. Senast genom att slakta de kommunala bostadsbolagens bestånd
i innerstan, som den vill räkna till övremedelklassområdena.
Uppdelning. Särskiljande. Apartheid.
Det är inget nytt. Det går visserligen ovanligt fort nu. Skolan
har fram till nu varit ett område där apartheid har varit om inte
förbjuden så åtminstone inte god ton. Men vi får inte
idealisera det förflutna. Övre medelklassen har alltid velat ha uppdelning.
Apartheid har varit officiell politik under hela den svenska modellens glansperiod.
Townships
Folkhemmet hade inte mer än proklamerats förrän apartheid
slog igenom i stadsbyggandet. Fram till trettiotalet bodde i princip
de fattiga på de rikas bakgårdar. Men detta hade alltid setts
med obehag från de fina. Speciellt oroades man av arbetarnas kollektiva
livsföring – att alla barn var allas barn och att ägodelar
lånades runt i kvarteret stred mot den etablerade moralen.
I 1800-talets Frankrike lanserade de kristliga ett botemedel mot denna omoral:
de fattiga skulle lokaliseras ut ur stan, till ”townships” som
det senare skulle kallas i Sydafrika. Där kunde de lättare övervakas,
där skulle de göra mindre skada, och om de bara isolerades tillräckligt
från varandras dåliga inflytelser skulle man rentav kunna uppfostra
dem till en anständig medelklasskultur.
Denna township-princip slog igenom brett i hela den europeiska kulturen med
funktionalismen. Den pläderade helt öppet för uppdelning av ”funktioner”,
dvs bo, arbeta osv åtskilt från varandra. Den pläderade också helt öppet
för gleshet och avstånd mellan människor. Uppdelningen av samhällsklasserna
fick man på köpet, men det var ofrånkomligt när man dessutom
höll sig med industriellt byggande: kommunala hyreshus åt arbetarna,
småstugor åt lägre medelklassen, villor åt övre
medelklassen.
Välgörenhet
Funktionalismen, eller township-principen, hade inte drivits igenom av någon
folkmajoritet. Hyreshusförorterna var massivt impopulära redan från
början. Det gick inte att få folk att bo där under hela 30-talet
om man inte hyrde ut lägenheterna gratis. Det var först med efterkrigstidens
massiva inflyttning som hyreshusförorterna kunde fyllas. Så sent
som 1947, då Stockholms stad gjorde en publikundersökning, var det
bara 2 procent som kunde tänka sig att bo så. De flesta ville bo
i centrum, eller i ett eget hus.
Då som nu
Aktören bakom politiken var, enligt Sten O. Karlsson, det så kallade
välgörenhetsborgerskapet, i Sverige organiserat i Centralförbundet
för socialt arbete (Arbetarfamiljen och Det Nya Hemmet, Symposion 1993).
Det var för övrigt samma organisation som hade drivit igenom 30-,
40- och 50-talets steriliseringar av oönskade. Där satt de allihop,
höga tjänstemän och akademiker som förfasade sig över
de fattigas fattigdom och dåliga seder och hade inget annat att komma
med än:
– Bort med dom!
Trevlig apartheid
Fram till femtiotalet kan man tala om en ”apartheid med mänskligt
ansikte”, dvs det fanns en viss strävan från de styrande
att göra underklassens townships trevliga. I stadsplanen för
Gubbängen 1942 har man ett långt resonerande förord om
hur man skulle gå folk till mötes – även om man
till slut ger upp eftersom det enda man vet med säkerhet är
att folk vill bo centralt.... I stadsplanen för Bredäng 1963 är
alla sådana strävanden borta. Där handlar det bara om
att tränga ihop underklassen så trångt som möjligt
för att ”ge största möjliga plats för enfamiljshusen”.
Den trafik som obönhörligen alstrades i denna apartheidstad organiserades
också enligt apartheidprinciper. T-bana för folket, bilvägar
för medelklassen. Även här hade man sociala ambitioner fram
till 50-talet: T-banan kom för att spårvagnarna inte var tillräckligt
snabba och bra. Men gissa vad man vill satsa på idag – trots att
det fortfarande är övre medelklassen som åker bil till centrum
i högtrafik? Ja, just det: bredare vägar. Visserligen går det
fortare att åka bil än T-bana, men övre medelklassen har inte
tillräckligt mycket högre standard än kollektivtrafikanterna
för att de styrande ska vara nöjda.
Omedvetet?
Egendomligt nog verkar denna åtskillnadspolitik under lång
tid ha bedrivits omedvetet, med vissa undantag. Stadsarkitekten Göran
Sidenbladh var t.ex. fullt på det klara med att Klara revs ”för
att de som bodde där inte kunde betala för cityläget”,
som han uttryckte det på en konferens runt 1980. Och en professor
Folke Kristensson på Handelshögskolan bidrog med en skiss över
det framtida Stockholm till Regionplanekontoret i mitten av 60-talet
som kort och gott bestod av tre koncentriska cirklar. Innerst stod det
SACO, sen TCO och ytterst LO.
Men de verkar ganska ensamma. Politikerna i gemen verkar ha trott att den ständiga
BNP-ökningen på något sätt skulle ge alla en överklassposition
så småningom och alla få det bättre än alla andra.
Eller identifierade de sig redan då med de privilegierade?
Ja, hur ska man tolka Hyresgästföreningens officiella ståndpunkt
på 70-talet, då övre medelklassen hade upptäckt centralitetens
fördelar och vällde in till innerstan från sina villaförorter.
Då, när de medellösa vräktes ut ur lägenheter som
topprustades och slogs samman och såldes som bostadsrätter, då hördes
få protester från det hållet, utom från drabbade aktiva
medlemmar förstås. Då talade man om att ”detta är
den standard vi har rätt att kräva” (citat Roland Larsson i
en kampartikel för lyxsaneringar i Hyresgästföreningens tidning,
omkring 1977). Samtidigt, kan man påpeka, byggdes en helt annan sorts
standard i de längst ut belägna townships...
Vrål-Åke slår till
Det var egentligen först i början på 80-talet som åtskillnadspolitiken
började föras medvetet, som ett sätt att gynna dem man
ville gynna, vilket naturligtvis var just de personer som hade makt att
gynna någon...
Anslaget gavs av Åke E. Andersson i boken K-samhället. Andersson
var nyutnämnd chef för Institutet för framtidsstudier, och han
lanserade idén om storstaden som utvecklingens drivkraft. Förstås
var inte alla storstadens människor lika värdefulla därvidlag.
Egentligen var det bara de som hade akademisk utbildning som hade något
att bidra med, tyckte Andersson. Därför skulle man se till att dessa
lätt kunde träffa varandra – samtidigt som de inte skulle behöva
riskera att kasta sina pärlor för svin, dvs icke-akademiker. Därför
skulle man satsa hårt på motorvägar; de som det gällde åkte
naturligtvis inte kollektivt. Därför skulle man också segregera
bostadsområdena hårt, så att de inte skulle behöva riskera
att träffa utomstående.
Den som minns den kulturella och politiska atmosfären i början av
80-talet förstår att Anderssons tankar slog an som en präriebrand
i stadsplanerarkretsar. Resultatet blev Regionplaneskiss 85 där bland
annat det som sen blev Dennispaketet först presenterades.
Jag vill inte påstå att segregationen i Stockholm är
minutiöst planerad. Men idag, när de kommunala bostadshusen avskaffas i stadens centrum, följer
makthavarna bara konsekvent sin gamla 1900-talspolitik. Lika konsekvent som
när de bygger lyxreservat med privata gator på Nybodahöjden,
när de ska måla upp en framtidsvision på bostadsmässan
1998. Stockholms politiker och ledande ämbetsmän har aldrig strävat
efter en integrerad stad där alla är välkomna överallt.
Inte sen förrförra seklet.
Det är nästan så vi alla har fångats i apartheids kategorier.
Att vi har förlorat förmågan att föreställa oss hur
en integrerad stad kan se ut.
Hur många är det till exempel inte som instinktivt känner att
innerstan, det är för dom ”fina”. Hur många av
oss vågar egentligen kräva oss rätten att bo så centralt
vi helst skulle vilja bo?
Och hur många är det som kan föreställa sig ett Stockholm
som inte är uppdelat på ”innerstad” och ”ytterstad”,
på ”inne” och ”ute”, utan är lika centralt
och lättillgängligt och offentligt och betydelsefullt överallt?
Jan Wiklund
skrivet 2000
Till Stadsallmänningar
|