Åtminstone sedan åttitalet har Stockholms myndigheter sagt sig vilja verka för en tätare stad. Regionplan 85 uttryckte till exempel en tydlig sådan vilja. Orsaken är helt enkelt att myndigheterna mycket väl inser att utglesning är dyrt. Göteborgs stad räknade till exempel ut redan på sjuttitalet att en lägenhet var dubbelt så dyr att producera i stadens utkanter som precis utanför innerstans gräns, beroende på all den extremt tilltagna infrastruktur som behövs i den utspridda staden (Staden och ekonomin, Stadsförnyelsekommittéerna 1980).

Ändå fortsätter Stockholm och alla andra städer att glesas ut. För varje nytt innerstadsliknande kvarter som byggs i Södra Hammarby och Västra Kungsholmen byggs tio utspridda punkthus eller trevåningslängor eller hundra villor i Täby, Märsta och Salem - och inte ens Södra Hammarby är riktig stad. Vad beror det på?

Om man räknar bort uppenbar dumhet och egennytta hos politikerna (motorvägar!) kan man tänka sig fem skäl.

• Det är billigare för exploatören att bygga perifert. Marken är billigare där, och de extra kostnaderna i form av infrastruktur – vägar, kollektivtrafik, vatten och avlopp – betalar skattebetalarna. För hundra år sen när Stockholm var tätt gick spårvägen med vinst, idag måste den subventioneras med flera miljarder om året.
• Lagarna är suboptimala. Lagarnas syfte är att undanröja konflikter, och det lättaste sättet är att sprida ut verksamheterna, dvs kräva ett visst antal kvadratmeter för allting. Visserligen skapar detta nya konflikter i form av långa avstånd, ökad trafik och fördyrad infrastruktur, men det dröjer innan lagstiftarna märker det.
• Beställarna är monopoliserade. Gamla tiders byggherrar måste leva i den stad de skapade och riskerade att utsättas för personlig kritik, men dagens institutionella byggherrar kan strunta i sådant. De är bara intresserade av husens marknadsvärde och det stiger garanterat så länge staden växer – oavsett hur dåligt det är byggt.
• Arkitekter är egotrippade. De avskyr att underordna sig redan befintlig stadsstruktur utan vill helst skapa något helt nytt, ända från grunden, så långt bort som möjligt från det befintliga. Dessutom säger elaka tungor att de är en sekt som har sammansvurit sig om att värna trettitalets funktionalistdogmer, och i viss mån kan det också sägas vara vetenskapligt bevisat. Hur viktigt det är vet vi dock inte.
• Det finns möjligen ett politiskt motstånd från dem som redan har köpt in sig. Som det är nu blir en innerstadslägenhet dyrare och dyrare – och de som har lånat pengar till en kan vara rädda priserna rasar om utbudet ökar. Men detta betyder ju något uteslutande för den som tänker sälja och flytta från stan. För alla som tänker bo kvar spelar det ingen roll.

Men det starkaste offentliga styrmedlet är förstås de snabba vägarna. De garanterar att byggherrarna kan fortsätta sprida ut och dra nytta av låga markpriser. De garanterar att hus som byggs långt bort av ovan nämnda skäl ändå blir sålda.

Om politikerna verkligen ville ha en tätare stad behövde de bara slänga alla motorvägsplaner i papperskorgen och bygga gator och spårvägar istället.

Jan W

Till Stadsallmänningar