Enligt statistik från Mäklarsamfundet våren 2008 kostar en lägenhet i innerstan ungefär 50.000/kvm. Ett snabbsök på en mäklarsajt i juli visade att en lägenhet i Farsta kostade ungefär 20.000. En lägenhet i Haninge kostade 15.000, men den statistiken är otillförlitlig – det fanns ganska få lägenheter att gå efter.

Vad beror prisskillnaden på?

Eftersom det är fråga om lägenheter som redan finns och inte ska nyproduceras är det en enkel fråga om tillgång och efterfrågan. Många efterfrågar lägenheter i innerstan medan tillgången är liten – alltså trissar man upp priserna för varandra och blir det dyrt. Få efterfrågar lägenheter i förorter som det finns gott om – alltså måste säljaren sänka för att få sålt och blir det billigt, i jämförelse.

Båda är i och för sig dyra, absolut sett. Det är stor inflyttning till Stockholm och det har inte byggts särskilt mycket de senaste tjugo åren. Så priserna trissas upp överallt.

För ett marknadstroende politiskt etablissemang vore saken enkel. Gör som marknaden säger. Bygg mer innerstad. Det är det folk vill ha.

Nu är det inte alls så enkelt.

För det första råder stor förvirring om vad innerstad egentligen är. En del tror att det är det är en specifik plats. Att innerstad för all framtid bara kan finnas på Kungsholmen, Södermalm, Norrmalm och Östermalm. Men innerstad kan förstås produceras likaväl som allt annat.

För det andra tycks kunskapen om hur man gör ha gått förlorad. För det var innerstad man ville producera i såväl Skarpnäck som Hammarby sjöstad – men allt man lyckades med var några nya förorter.

För det tredje – eller om det kanske är samma sak som det som står under pkt två – finns ingrodda rutiner, ofta befästa av lagar, som styr så att det i slutändan ser ut som Farsta i alla fall, hur man än gör.

För det fjärde finns en stor ideologiskt betingad motvilja i de kretsar man skulle vara beroende av, dvs arkitekter och planförfattare. De har gjort på ett visst sätt under hela sin karriär och nu kommer folk och säger att det var fel. Och tragiskt nog tycks de yngre av dem vara ännu mer konservativa än sina äldre kolleger – kanske av rädsla för att inte få jobb annars.

Den innerstad som redan finns producerades på ett mycket enkelt sätt. Klas Fleming och Albert Lindhagen ritade ett gatunät och skrev ihop vissa villkor som måste följas av den som ville bygga hus på tomterna däremellan. Villkoren förfinades efterhand som kraven på hygien och teknisk standard utvecklades. Inget säger att man inte kan göra likadant idag.

I stort sett handlar det om tre saker:

• Täthet. Nittonhundratalets stadsplanering baseras på föreställningen att folk stinker och att det måste finnas så mycket avstånd som möjligt mellan. Så är det inte. Människor trivs tillsammans. Tätheten i den populära innerstan är fyra gånger högre än i de tätaste förorterna.
• Stråk. Nittonhundratalets stadsplanerare har varit fixerade vid att skapa konstlade gränser och barriärer överallt. De måste brytas av kontinuerliga stråk på kors och tvärs, i första hand för gående, i andra hand för fordon som underordnar sig de gåendes rytm. Alltså som i en traditionell kvartersstad.
• Variation. Nittonhundratalets stadsplanering har strävat efter monokulturer och därigenom bara skapat tråkighet. Men med alla former av blandning blir kreativiteten som störst, även i en stad. Variation kan uppkomma naturligt om man tillåter det. Om inte kan den uppmuntras.

Alternativ Stads Extreme-makeover-grupp har lagt fram ett exempel på hur det skulle kunna se ut. Om förslaget följs förstoras innerstan med ungefär en fjärdedel. Om det inte räcker för att få ner priserna är det bara att lägga till lika mycket till. Och lika mycket till.

Janne

Till Stadsallmänningar