Rågsved: Mycket grönska men sämre tillgång till grönområden än på Östermalm.
Utanför tullarna i Stockholm finns det hur mycket plats som helst.
Men allmänningar är det ont om.
Om man kunde räkna allmänningar i kvadratmeter skulle allt vara
enkelt. Då skulle efterkrigstidens princip "sprid ut folk så
det blir gott om plats" vara rätt. Men då skulle också
centrums attraktivitet vara obegriplig.
Ett sätt att förstå vad som händer är att räkna
allmänningar i bruksvärde istället. Bara sådana allmänningar
som går att använda till något räknas. Och de räknas
så mycket som de går att använda.
Alexander
Ståhle heter en landskapsarkitekt som har försökt
räkna efter hur mycket av Stockholms grönytor som är värda
något.
Han har frågat folk över hela stan vad de använder för
mark till sport, skogsupplevelser, odling, lek, nöje och samvaro och
ett antal andra saker, och hur mycket det finns att använda av detta
där de bor. Och märkligt nog visar det sig att invånarna på det
tättbyggda Östermalm i detta avseende har mycket mer tillgång
till grönområden än invånarna i Rågsved, efter
vad de själva säger.
Förklaringen är förstås Djurgården, som till skillnad
från överflödet av grönytor runt Rågsved har hög
kvalitet och erbjuder allt man kan behöva använda parkmark till.
Ståhle räknar inte kvadratmeter. Han mäter kvaliteter. Och
han drar slutsatsen att vi kan få mycket mer park i Stockholm om vi
bygger tätare.
Samma sätt att räkna låter sig förstås användas
vid andra sorters allmänningar.
Ta gatumark till exempel. Vad använder man sådan till? En sak man
använder gatan till i hela världen är att träffa och titta
på folk. Och då är det klart att om det finns alldeles för
mycket gata i förhållande till hur mycket folk det finns så duger
den inte mycket till. Då får gatan lågt värde som allmänning.
En annan sak att använda gatan till är att gå nånstans.
Och då är förstås det främsta bruksvärdet
att vägen är kort, och att man kan stöta på trevliga
saker på vägen.
Så där kan man hålla på och räkna upp bruksvärden
med en allmänning. Och då kommer man snart fram till att de flesta
stadsallmänningar är beroende av
- att det finns många människor på liten yta,
- att det finns många användningsområden blandade med varandra,
- att det inte är så dyrt att vara (eller etablera sig) där
att bara de rika har råd, och
- att det inte finns barriärer
som skär sönder och hindrar en från att utnyttja allmänningarna
på andra sidan.
Janne
Alexander Ståhle har också skrivit en SvD-artikel om sina slutsatser.