Stockholm är en av Europas mest segregerade städer. Mycket av segregationen beror på att staden är så ojämlikt uppbyggd, med ett privilegierat centrum omgivet av torftigt försedda förorter. All misär kan man inte göra något åt genom byggande - men det här skulle det kunna gå att göra något åt.
Stockholms stad har faktiskt, på ett lite haltande och ofullständigt sätt, försökt att ta upp en diskussion om detta. Den skulle förtjäna att bemötas. Alternativ Stad har gjort det lite av och till, senast i ett internt medlemsutskick då vi sa så här:

"Stockholms översiktsplan som slogs fast i november är ett motsägelsefyllt stycke, på många vis.
Å ena sidan talar man om en tätare stad, å andra sidan planerar man för nya motorvägar, vilket enligt all tillgänglig internationell forskning leder till fortsatt utglesning.
Å ena sidan talar man om en tillgänglig och trygg stad utan barriärer, å andra sidan satsar man på det som är “attraktivt” snarare än det som är nedgånget, och gör man något åt det nedgångna handlar det främst om att byta ut folket där. Vilket rimligen kommer att öka klyftorna och därmed också otryggheten.
Å ena sidan talar man om att koppla samman stadens olika delar, å andra sidan säger ledande majoritetsföreträdare att kollektivtrafiken ska minska och att t-banan är färdigbyggd (trots att Stockholm hela tiden växer).

Det är lätt att ur detta sluta sig till att Stockholms översiktsplan likt en gång läroplanen har en poesidel och en prosadel. En del som man lyfter fram i högtidstalen, en annan som man arbetar efter i vardagen.
Alternativ Stad står i mångt och mycket för samma sak som översiktsplanens poesidel: en tätare stad, utan barriärer och gettobildningar, ihopbunden av snabb spårtrafik.
Hur vi ska förverkliga det i vardagen kan vi tala om när vi ses, på måndagkvällar kl 17-19"

Tyvärr är vi ganska ensamma. De flesta ägnar krut åt att diskutera om man ska bygga två höghus på Solnavägen.
(Några exempel: här, här och här.)

Det finns inget som får igång Stockholms miljö- och kulturdebattörer så mycket som frågan om hushöjder. Delvis är det förklarligt. Byggherrar och arkitekter har envist under minst 50 år producerat byggnader som folk inte gillar mer än nödtorftigt. Delvis på grund av ekonomisk snålhet. Men också, när det gäller arkitektkåren, av bisarra ideologiska skäl. Det är kanske förlåtligt att folk värjer sig när det talas om byggnader som genom sin storlek kommer att stå ut särskilt. Man tar för givet att det blir lika torftigt och trist som det mesta som har byggts sen 1960.
Förmodligen är det också en god del av de som retar sig på Tors torn som snarare irriteras av att Stockholms stadsbyggnadskontor ägnar knappa resurser åt att engagera sig i enskilda hus på det här sättet. Det vi lider stor brist på i Stockholm är ju stadsplanering, alltså tomter och kvarter som går att bygga på. Stadsbyggnadskontoret borde ägna krutet åt det istället och överlåta de enskilda husens utformning åt andra.

Men man borde ändå ställa lite krav på folk som regelbundet deltar i debatten. Man kunde önska att de engagerar sig i frågan om vad man ska göra åt segregation och bostadsbrist minst lika mycket som de engagerar sig i estetik.

Exempelvis skulle vi gärna vilja ha stöd för vår Norra stations-idé.