På åttitalet lyckades ett borgarråd som hette Haglund driva igenom att det skulle byggas ett höghus vid Medborgarplatsen. Sen utbröt den stora förvirringen - vad skulle man använda huset till som man nyss hade beslutat?
Lika bakvänd är Annika Billströms idé om att Stockholm måste bygga ett höghus som är högre än Malmös.

Politikers förtjusning i höghus är värd en psykologisk utredning. Något mindre inspirerande än exempelvis f.d. Skatteskrapan är ju svårt att tänka sig. En lättvindig förklaring kan ju vara att det är lätt att konkurrera i meter - det är lätt att se vem som är värst, ska man jämföra social kvalitet kommer det in en massa svårjämförbara storheter och vem som helst skulle kunna utropa sig till segrare.
En mer oroväckande förklaring kommer den danska akademikern Bent Flyvbjerg med. Han har undersökt vad han kallar megaprojekt och funnit att det är mycket lättare att driva igenom illa underbyggda skrytprojekt än mer prosaiska saker som är till nytta för medborgarna. Han har inget svar på varför. Ytlig status verkar tilltala politiker och högre tjänstemän medan prosaisk nytta drunknar i förvaltningen. Möjligen skulle detta kunna bero på det sociala avståndet mellan politiker/högre tjänstemän och dem som skulle dra nytta av det prosaiskt nyttiga - statusprojekten blir ju på ett helt annat sätt än t.ex. en kortad vårdkö eller bostadskö politikerns/tjänstemannens personliga egendom. Höghuset vid Medborgarplatsen kallas fortfarande Haglunds pinne, till glädje för Haglund som kan känna sig ihågkommen i sitt äldreboende.

För oss andra är höghus värre än onödiga.
Dels är de dyra, berättade nyligen Svenska Dagbladet med hänvisning till en artikel i The Economist. Höghus är dyra att bygga och medan i ett vanligt hus 80 procent är uthyrbart är på grund av stora trapp- och hissutrymmen bara 70 procent uthyrbart i ett höghus. Därför blir kvadratmeterhyrorna höga utan några särskilda fördelar för hyresgästerna, ungefär dubbelt så höga. Risken är stor att skattebetalarna får stå för kalaset.
Dels, och värre, är de ett sidospår. Medan politiker och tjänstemän springer benen av sig för att få bygga höghus eller nåt annat statusprojekt blir en massa saker inte gjorda. Trots allt är förvaltningens tid inte hur expanderbar som helst.

Slutligen ett tips till politiker som vill knyta sitt namn till ett nyttigt statusprojekt istället för nåt strunt som ingen behöver.
Stockholm lider av trafikinfarkt. Samtidigt hotas världen av en klimatkatastrof medan bränslepriserna håller på att gå i taket. Fältet är öppet för inspirerande lösningar, och den som först tar ett helhetsgrepp har chansen att bli ihågkommen som 2000-talets mest framsynte politiker.

PS

Förespråkare för höga hus brukar ibland hänvisa till att dessa på något vis ska skapa tillväxt. Förmodligen kopplar de till att det oftast brukar byggas höghus i städer med stark ekonomi typ Shanghai och Kuala Lumpur. Och så tror de att kopplingen går höga hus -> tillväxt, istället för tvärtom.

Strax efter kriget förekom det att folk på Nya Guinea och näraliggande öar började bygga flygfält på sandstränderna. De hade iakttagit hur amerikanska soldater under kriget hade gjort så, och så hade det kommit stora järnfåglar med allehanda förnödenheter till dem, och nu försökte de göra samma sak. Det hela har i den antropologiska litteraturen kallats cargo-kult.

Tydligen är det inte bara stenåldersfolk som ägnar sig åt sådant, utan även nutida politiker.

Jan Wiklund

Till Stadsallmänningar