Den som inte är så förtrollad av marknaden som idé att han inte kan se marknaden som verklighet har nog en känsla för var marknader är rimliga och när de inte är det. Men går denna känsla att sätta ord på? Går den att systematisera?

Inom de ekonomkretsar som kallar sig post-autistiska (dvs vill studera verkligheten istället för att skåda sin egen navel) förekommer en diskussion kring vad som på engelska kallas noxious eller obnoxious markets. Vi skulle kunna kalla det fördärvliga marknader, eller varför inte perversa marknader.

Debra Satz har i uppsatsen Noxious markets: why should some things not be for sale argumenterat för följande kriterier för en fördärvlig marknad:
- Om den leder till att någras levnadsstandard understiger existensminimum
- Om deltagarna inte råder över resultatet
- Om ena parten har mycket större makt än den andra över resultatet
- Om den skadar samhällets demokratiska process
Men om inget alternativ finns måste man acceptera dem ändå

Ravi Kanbur formulerar det något kortare i sin uppsats On obnoxious markets:
- Om resultatet blir extremt dåligt
- Om deltagarna inte råder över resultatet
- Om parterna är extremt ojämlika.
Även han anser att man kan tvingas acceptera en fördärvlig marknad om alternativet är värre, låt oss säga en stalinistisk lägerekonomi.

Satz och Kanbur refererar inte till varandra och får väl därför antas ha kommit fram till sina resultat var och en för sig, om än förmodligen genom deltagande i samma diskurs. Men går det att formulera det på annat vis? Går det att komma fram till ett annat resultat?

Ja, egentligen går ju Satz' och Kanburs resultat att sammanfatta i en enda punkt - marknaden är fördärvlig om den leder till att resultatet av helheten blir sådant att majoriteten inte vill ha det. Ett viktigt specialfall är när den leder till att den ena parten får ett permanent övertag över den andra.

Nu argumenterar marknadsfundamentalisterna på exempelvis DNs ledarsida så att Satz' och Kanburs farhågor aldrig någonsin kan inträffa för på riktigt lång sikt ställer marknaden allt till rätta (ungefär som i det stalinistiska tänket terrorn till slut skulle skapa lycka åt alla). Mot detta evighetsperspektiv ställer Kanbur det mänskliga perspektivet: Varje fördärvlig marknad är fördärvlig på sitt eget vis, och måste behandlas på egna meriter. Ty marknaden som idé är irrelevant, det är de reellt existerande marknaderna som gäller.

Tyvärr ger Satz och Kanbur inga tumregler till politisk vägledning. De nöjer sig med att påpeka att det är pragmatiken som gäller, inte ideologin. Och det är ibland vackert så.

För att få en mer handfast vägvisare måste vi tänka själva. I Alternativ Stad har vi försökt - se till exempel i denna artikel. Eller denna om sjukvården.

Jan W