Skälet till att vård inte kan fungera enligt kommersiella principer är att relationerna i den är så extremt ojämlika. Den som får vård är helt beroende av den som ger och kan inte köpslå på det sätt en marknad kräver.
Givetvis finns variationer här - det går att köpslå med tandläkaren om den årliga kollen, men det går inte att köpslå på akuten när man ligger med hjärnskakning eller på vårdhemmet om man är dement.
Eftersom relationen mellan vårdare och vårdad är så ojämlik har vård alltid organiserats enligt närmast sakrala principer - samhället har omgivit den med stenhårda etiska principer och gärna underordnat den under kyrkor och andra föregivet opartiska övervakare.
Om vården organiseras enligt kommersiella principer kommer vårdgivaren alltid att försöka pracka på vårdtagaren en massa onödig vård att ta betalt för. Det är detta kommers går ut på. Således fokuserar en kommersiellt organiserad vård alltid på dyrbar specialistvård och dyra mediciner, oavsett om det behövs, och struntar i billig förebyggande folkhälsa, trots att den senare är viktigare för det allmänna hälsotillståndet i ett samhälle.

För att försöka hindra sådan uppskörtning brukar staten i ett kommersiellt organiserat vårdsystem försöka gå emellan med byråkratisk kontroll. I den kommersialiserade vården i Sverige går denna kontroll under namnet "upphandling" - dvs kommuner, landsting och stat försöker förutse vilken vård som behövs, skriver kontrakt med diverse kommersiella vårdgivare och försöker sen i efterhand kontrollera om allt går rätt till enligt avtalet.

Sådan kontroll är alltid ineffektiv. För det första vet vi att det finns hundratals sätt att kringgå en kontroll. Men viktigare är kanske att ett sådant system blir extremt oflexibelt. Det blir viktigare att man uppfyller avtalet än att man ger bra vård. Bara sådant som har förutsetts i upphandlingen kan göras, oavsett om det behövs eller ej, och om en läkare eller ett vårdbiträde upptäcker att man egentligen behöver något annat för att Nisse Jonsson ska få den vård han behöver går detta inte att göra för att det inte står i avtalet. Inte förrän vid nästa upphandling, men då är Nisse redan död.
I ett kommersiellt vårdsystem blir det å ena sidan bolagen, å andra sidan ekonomer och jurister som bestämmer. Inte allmänheten, och inte sjukvårdspersonalen.

Ett vårdsystem kan vara kommersialiserat även om det inte finns ett enda privatsjukhus. För det första har givetvis läkemedelsindustrin ett enormt informationsövertag gentemot både allmänhet och läkare och kan utforma mycket av sjukvården efter sina önskemål. Och för det andra har sedan ett tjugotal år det offentliga kommersialiserat sig själv i smyg och uppträder som om det vore en bolagskoncern gentemot allmänheten - om sådan s.k. New Public Management kan du läsa här.

Jan W

Sten Wiktorsson, sjukvårdsutredare, beskriver i Socialpolitik 4-5/2001 hur privatisering av vården leder till att den blir dyrare och sämre.

En kanadensisk studie refererad i Canadian Medical Association Journal beskriver hur privat vård blir dyrare och sämre än offentlig.

Eric Bartholds beskriver samma sak i en kort debattartikel i GP.

Björn Elmbrandt hittar ytterligare några aspekter på vård och marknad.