Bekämpa polariseringen av Stockholm!

Den obehagligaste och farligaste utvecklingstrenden i Stockholm, liksom i många andra storstäder, är utsorteringen av ett "citadell" för de rika och välanpassade, och ett "getto" för underproletariatet. Det största citadellet är utan tvivel innerstan, som i allt högre grad domineras av övre medelklassen.

Denna utveckling är destruktiv av många skäl. Det viktigaste är kanske att den geografiska segregationen skapar ojämlik tillgång på offentliga och privata tjänster, som söker sig till de stadsdelar där de betalningsstarka och de med personliga kontakter till högre politiker och tjänstemän finns.
Men det finns fler

På grund av övre medelklassens övervikt i centrum framstår denna och dess kultur som nån sorts rikslikare som ständigt publiceras och därför får orimligt stort genomslag i offentligheten.
På grund av att alla andra än övre medelklassen sorteras ut i periferin får dessa motsvarande svårare att göra sig hörda vilket leder till att deras genomslag i politik och kultur blir sämre än det skulle ha blivit i en geografiskt jämlik stad.
På grund av innerstans attraktivitet blir priserna där så orimligt höga att bara mycket rika och väletablerade verksamheter har råd att vara där. På grund av att endast innerstan är lätt åtkomlig för alla från hela Stockholm kommer verksamheter med lägre vinstmarginaler, som tvingas till andra lokaler, att utestängas från kunder, deltagare, medarbetare och andra intressenter. Eftersom de senare ofta är de som har framtiden för sig riskerar de feta verksamheternas monopolisering av de goda lägena att leda till att utvecklingen för såväl ekonomi som kultur blockeras i Stockholm.

Den geografiska ojämlikheten i Stockholm skulle behöva brytas.
Utträngningen av vanligt folk från innerstan beror på att priset för att bo där är för högt. Priset är för högt beroende på att tillgången är så mycket mindre än efterfrågan. Det finns för lite stad med de kvaliteter folk efterfrågar. Det är som när det rådde missväxt förr i tiden och matpriserna gick upp - det blev bara de rika som kunde efterfråga och de fattiga slogs ut.

Segraren i Alternativ Stads och Stockholms-Tidningens idétävling 1984 om hur segregationen kan brytas, Jerker Söderlind, beskrev i en artikel - Tensta som hårdvara - i utställningskatalogen till byggmässan på Järvafältet i somras vilka kvaliteter som leder till att innerstan efterfrågas och att rekordårens förorter inte gör det. I korthet kan de sammanfattas som

Täthet; i innerstan bor och arbetar 15.000 personer/kvkm, i förorten bor 7.000 och arbetar mycket få.
Mångfald; i innerstan blandas alla slags aktiviteter lätt med varandra på grund av att byggnaderna är flexibla, i förorten är alla byggnader förutbestämda för en sak som till yttermera visso är fastslaget i stadsplanen.
Goda kommunikationer och brist på barriärer; i innerstan är alla kvarter åtkomliga för alla både med bil och kollektivtrafik, i förorten går all trafik förbi och förort skiljs från förort genom ingenmansland och motorvägsbarriärer.

De värden som finns i innerstan - täthet, mångfald och goda kommunikationer - måste spridas utanför det som nu är innerstad. Det får inte längre bara vara en lyx för övre medelklassen. Genom att tillgången ökar kan priserna minska och värdena bli tillgängliga för alla.

Årstafältets framtid ligger just nu i vågskålen. Ett förslag att bebygga delar av det med traditionell gles förortsbebyggelse har just avvisats, vilket är bra. Istället har andra förslag förts fram.
Ett är Jerker Söderlinds och Stockholms Handelskammares förslag att göra Årstafältet till en tät stadsdel som binder samman Östberga och Årsta till en helhet. En fördel med det förslaget är dess brott med gamla funktionssepareringstankar genom förslag till nya byggregler. Nackdelen är att en attraktiv parkmöjlighet går förlorad
Ett annat är att ta fasta på vad deltagare i aktionsgruppen Rädda Årstafältet framhöll på Stockholmsdagen på ABF i oktober. - Vi i Årsta som är under 40 skulle helst vilja bo i innerstan men har inte råd, sa en av dem. Vi skulle gärna se att Årsta förtätades så det blev lika tätt som innerstan, men att Årstafältet blev kvar som en centralpark.
Kombinationsförslag är givetvis möjliga, som att man förtätar delar av Årsta och samtidigt bygger på perifera delar av Årstafältet.

Det finns också andra delar av Stockholm som kan bebyggas med ny innerstad.
Istället för Cederschiölds motorvägsförslag skulle man kunna satsa på en tredubbling av t-banenätet i form av balkbanor för lätta fordon (ungefär enligt vårt förslag i Kollektivtrafik för bilistens behov).
När kollektivtrafikens standard på detta sätt chockhöjs blir en massa vägmark över. Ingen väg behöver då vara bredare och ta mer plats än Sveavägen. Överbliven vägmark kan man då bygga tät stad på, som i detta exempel.

Genom att sälja byggrätter på den mark som idag har reserverats för vägar och bullerzoner, främst i halvcentrala delar av Stockholm, kan man också bekosta stora delar av kollektivtrafikutbyggnaden. Sådan mark är inte försumbar - man kan räkna med att hälften av Stockholms yta upptas av vägar och bullerzoner.
På så vis kan en satsning på kollektivtrafik, tätare och kompaktare stad och rivning av barriärer stärka varandra och främja en jämlikare stad, minskad trafik och minskade koldioxidutsläpp.

Om Stockholms alltför stora kostym så småningom ska kunna krympas måste en omfattande diskussion till.
Vi föreslår att ovanstående inlägg beaktas i diskussionen om ett alternativ till Cederschiölds destruktiva, uppsplittrande, trafik- och ojämlikhetsalstrande vägförslag.

Alternativ Stad