Bostad i Stockholm är svindyrt. Än så länge håller en uttunnad hyresreglering nere hyrorna - men det leder till att det lönar sig så mycket bättre att sälja bostadsrätter som betingar ett pris på snart 60.000 kr/kvm i centrum och 30.000 kr/kvm en bit ut.
En del, till exempel Statens Bostadskreditnämnd, menar att det beror på att stockholmarna har för mycket pengar. Slutsatsen blir väl då att lönerna måste skäras ner.
Andra, till exempel bloggarna Flute och Cornucopia, menar att det beror på den låga räntan.
Och det är klart, sånt spelar säkert in. Men frågan är om inte den klassiska regeln om tillgång och efterfrågan också betyder något.
Här ser du staplar över påbörjade lägenheter (mörkgrönt) och en kurva över befolkningsökningen (ljusgrönt). Den grå kurvan är den ungefärliga ökningen av antalet hushåll, dvs det som skulle behöva byggas för att utbudet av bostäder skulle hålla jämna steg med behovet.
Vi kan se att det byggdes gott och väl vad som behövdes fram till 1992. Men sen var det stopp.
Under nittitalet adderades ett underskott på ca 6.000 lägenheter år för år. Under några år i början av 2000-talet minskade folkökningen såpass att bostadsbyggandet hängde med (även om den ärvda bristen bestod). Men från 2007 när Reinfeldt fick ansvaret släppte bostäderna taget igen.
Sammanlagt sedan 1993 skulle man kunna uppskatta att det har uppstått en brist på ungefär 80.000 lägenheter.
Så tacka fan för att priset stiger när alla dessa 80.000 hushåll försöker bjuda över varandra för att få en lägenhet.
Det finns massor av trafikslumytor i Stockholm att bygga på och konvertera till riktig stad. Då skulle bostadsbristen försvinna och priserna sjunka - och Stockholm skulle bli en bättre, mer sammanhållen stad utan en massa barriärer. Här är ett förslag som vi inte tar något extra för (Fruängen nere till vänster, Hägerstensåsen uppe till höger):
