Absurditeten i det hela
Det är de där stora metallbitarna som far omkring i hög hastighet i bostadsområdena. De är ett sånt hot till liv och lem att varenda resa man gör på andra sätt främst tillbringas med att akta sig för dessa monstruösa föremål. De är den största enskilda orsaken till luftföroreningar och global uppvärmning. De är den största marknaden för den krigshetsande oljeindustrin. Deras oväsen är det enda som hörs i stan. Dessa ”bilar” är så centrala för detta samhälles organisation, särskilt för arbetets organisation, att man måste uppehålla en illusion om att ingen ser nåt fel i att bilarna bara blir fler och fler. Att skydda oss från dem har blivit vårt ansvar som gående. Det är inte ni som förväntas stanna, se er för och lyssna. Trafiksäkerhet är det allra första man lär små barn. Vi förväntas allihop identifiera våra intressen med ekonomins, dvs med den ekonomiska tillväxten. En av de viktigaste indikatorerna på en växande ekonomi är ökande bilförsäljning. Nyhetsuppläsare tillkännager en nedgång i bilförsäljningen med samma dystra tonfall som de använder för arbetslöshetsstatistik och terroristattacker. Annonser, media, mycket av miljörörelsen, våra städers utseende - alla försäkrar de oss att vad som är bra för dig som bilförare är bra för alla. Detta är bara en del av ett bredare antagande att vi alla lever i en bilanpassad familjeenhet och att alla vill åka dit vi åker så fort som möjligt. Faktum är att många människor ser något fel i denna situation. Men de flesta av dem är inte bilförare. Dessa människor som saknar det spridda privilegiet att ha en bil saknar vanligen också det sällsyntare privilegiet att ha en röst som hörs. De flesta av oss bara muttrar mörkt om saken i T-banan och skakar näven maktlöst på övergångsställena. Men några går längre än så...

Dina resor, våra kroppar
År 1991 tillfrågades en konferens av engelska deckarförfattare hur de skulle mörda någon. Många knepiga sätt föreslogs, av vilka några skulle kunna bli verkliga mysterier: sänka dom till havs, sticka ihjäl dom med en istapp osv. Men lustigt nog var den vanligaste och mest praktiska metoden som föreslogs att köra över dom med en bil. Skurken skulle inte bara ha flyktvägen klar, utan skulle även om han åkte fast förmodligen klara sig med ett lågt straff. Den uppseendeväckande mildhet som visas mot mordgalna bilister kanske har något att göra med den dissonans som finns mellan uttalat syfte och praktiska resultat som finns i straffrätten. Att döma av resultatet är straffens främsta syfte inte att avskräcka från brott utan att skapa, stärka och utbilda en aktiv kriminell klass. Åsynen av en sådan subkultur gör resten av samhället lite mer likt ett fängelse i sin tur: vi blir rädda för att lämna våra celler och börjar betrakta våra väktare som ett skydd snarare än som förtryckare. För att kriminalitet ska skrämma effektivt måste den bemannas av våldtäktsmän, rånare och tjuvar, oberäkneliga outsiders som slår ur mörkret - inte fulla försäljare som kör hem från ett party. Rädsla för outsidern skapar konformism, rädsla för den fulla försäljaren skapar uppror. Så smitande bilister får inte samma publicitet som massmördare. Men deras offer är lika döda för det.

Faktum är att de slappa straffen för dödsbilister bara är en av de många dubbla standarder som används för att förringa trafikens faror. Politiker avvisar ökande kriminalstatistik som ”bara trafikförseelser” samtidigt som de blir helt hysteriska över bilstölder. Poliser klagar att de vill fånga skurkar men ”bara får hålla på med trafik”. En enstaka dödad i en järnvägsolycka får löpsedelsrubriker och orsakar offentliga undersökkommissioner, medan de värsta serieolyckor på vägarna nätt och jämt nämns i tidningarna.

I Indien antas kon vara ett heligt djur som bilisterna måste ge plats för. Ingenstans i världen behandlas människor lika hänsynsfullt. Faktumet att vi inte kan korsa vägen när du kommer är så uppenbart, så banalt, att det knappast kan sättas i fråga. Ändå har det inte alltid varit så; det fanns en tid då vi hade rätt till gatan. Så vad hände? Föreställ dig en värld där du alltid måste stanna upp för att släppa fram oss. Hur skulle det se ut? Och vem skulle lägga ner 200.000 på en bil under sådana omständigheter? Kanske är det detta som är nyckeln till mysteriet. Kanske skulle vi inte fråga ”Hur kan samhället tolerera att 500 människor om året slaktas i Sverige och 250.000 i hela världen?” Kanske skulle vi fråga ”Hur skulle ett samhälle av bilister kunna tolerera något annat?” För oss är detta slaktande en av bilismens många nackdelar. För dig är det en av dess många fördelar. Det är riskerna som gör bilkörningen attraktiv för dig. Du betraktar din bil som en form av frihet därför att den enda frihet du kan föreställa dig är friheten att döda och skada andra. Ditt liv är planerat och ritualiserat i varje detalj. Din pensionsplan, din avbetalningsplan och ditt sexliv har bestämts årtionden i förhand. Är det att undra på att du ropar efter den spänning som ligger i att köra häftigt? Är inte bilkörning det enda du gör utan en förman som tittar över axeln? Är det inte det enda du överhuvud taget gör på egna villkor, för dig själv? Är det inte t.o.m. den enda tid du har för dig själv?

Kanske det är därför du är så aggressiv när du kör? Är det kanske lika mycket en uttråkad form av desperation som en arrogant form av machismo? Ens bil säger mycket om en. Men medan du tränger dig fram genom trafikkaoset långsammare än gånghastighet har du bara möjligheten att nå den farliga, erotiska hastigheten som reklamen lovar ut. Men om det är så, då har dom sålt en gris i säcken åt dig. Dom har sålt fara utan spänning. Du har fått friheten att åka vart som helst, så länge det finns ett prefabricerat bostadsområde i andra ändan. Du har inte köpt mer än frihetens avbild, en individualitet som är likadan som alla andras, som inte är mer än att du precis står ut med resten av ditt dagliga liv. Vi tänker inte sörja den tid du har slängt ut på att arbeta ihop till din bil och din bensin. Vi sörjer oss själva för att du, oavsett om du är full eller nykter, dödar och skadar oss.

Stadens förvandling
ven om bilar kunde finnas utan att vara trafik - om dom kunde flyga genom fjärde dimensionen från A till B utan att ta nån plats på vägen - skulle dom ändå vara till avsevärt besvär för att dom tar så mycket av platsen i stan. De är mycket större än den enda människa de oftast transporterar. De ägs privat och står därför tomma en stor del av tiden (vilket gör deras korta livstid av planerat åldrande ännu löjligare). De tar dig till arbetet, till affärerna, till bio och hem, så att varje bil på grund av parkering upptar mer plats än de flesta människors hem.

Hur som helst finns inte bilar oberoende av trafik; de tar upp mycket mer plats som rörlig trafik än som parkerade föremål. De är ett så dåligt trafikmedel att de inte kan ta sig någonstans alls utan särskilda ytor som kallas ”vägar” att köra på, utan verkstäder som tar hand om dem, bensinstationer att fylla på bränsle från, utan försäkringskontor, broar och naturligtvis sjukhus. Bilockuperad mark tar upp chockerande andelar av de flesta städer: hälften av den bebyggda ytan i Stockholm är vägar och parkeringsplatser, och bullerzoner är en stor del av vad som officiellt kallas parkmark.

Detta skulle vara förfärligt i sig själv men det blir ännu värre på grund av egenskaperna hos det stadsutrymme som trafiken har stulit. Om vi utgår från att icke-bil-utrymmet i stan kan delas upp i
- privat utrymme, t.ex. bostäder, trädgårdar;
- offentligt utrymme, t.ex. parker, torg;
- företagsutrymme, sådant som ägs av privata företag eller på annat sätt har privatiserats av statliga och kommunala organ, t.ex. arbetsplatser, skolor;
då kan man se flera tendenser inom ramen för en föränderlig utrymmesekonomi. För det första erövras offentligt utrymme gradvis av företagsutrymme - ett exempel på det är torg som blir privatägda shoppingcenters. För det andra är det privata utrymmet tämligen opåverkat av denna erövring av offentligt utrymme, men å andra sidan är det privata utrymmet långt ifrån jämlikt fördelat. För det tredje utökas bilutrymmet hela tiden på det offentliga utrymmets bekostnad.

Dessa utvecklingar sörjer helt uppenbart inte för största möjliga rörelsefrihet för alla. En mer fingraderad skala av tillgänglighet som sträcker sig från helt privat (inte bara familjeprivat) utrymme via överlappande nivåer av utrymme för olika lokalsamhällen och användningsområden, till genuint offentligt (och inte bara trafikdominerat) utrymme, skulle tillåta mycket större rörelsefrihet och handlingsfrihet. Fast detta skulle inte kunna hända om inte alla hade åtminstone rumslig kontroll över sina egna kroppar. Dagens utrymmesekonomi dikterar handling genom att kanalisera rörelser genom smala korridorer som länkar ihop strikt kontrollerade miljöer som lågprisvaruhus, familjebostäder och arbetsplatser. Tanken att en stad skulle kunna vara något mer än en bekväm samling vägar som knyter ihop sådana kontrollerade utrymmen förefaller mycket avlägsen idag, vid en tid när till och med den pampigaste byggnad har en atmosfär av ekonomisk lämplighet omkring sig. Men i det förra sekelskiftets Sverige - knappast något utopiskt samhälle - var offentligt utrymme något man automatiskt beaktade vid varje byggprojekt.

Vägar bestämmer inte bara proportionerna hos varje sorts utrymme utan också deras utbredning. Ju fler människor som har bilar, eller rättare sagt ju mer pengar som bilisterna lägger ut, desto mer utrymme blir utom räckhåll för folk som inte har bilar - jämför utflyttningen av butiker från storgatan till kringfartslederna. Ironiskt nog skapar den maskin, som säljs på sin förmåga att överbrygga avstånd, lika mycket avstånd som den överbryggar. Alltså beror de båda dominerande tendenserna i stadens aktiviteters rumsliga spridning, nämligen trafikimperialismen och zonindelningen, båda i helt överväldigande grad på motorfordonen och på transporterna som helhet. Bilen ersätter sånt du skulle vilja göra med sånt du måste göra, samtidigt som den flyttar det du måste göra längre och längre bort från varandra. Detta gör ditt redan fattiga liv ännu fattigare, eftersom du måste tillbringa mer och mer tid bakom ratten. Det gör också våra liv fattigare, eftersom mer och mer placeras utom räckhåll för oss, eftersom våra rörelser kanaliseras längs smalare och smalare förutbestämda stigar, eftersom vi har fler och fler bilvägar att korsa och de är alltmer trafikerade och farliga.

Den slutliga ironin är att du inte kan dra någon som helst nytta av allt det utrymme som så generöst har skänkts dig. Du använder inte utrymmet du passerar igenom, även om du hindrar oss från att använda det, allt du gör är att försöka komma igenom det så fort som möjligt. Vad det beträffar är du inte i det alls, du bara ser det passera, som ett trist teveprogram som projiceras på din vindruta. Och ju mer utrymme det finns för dig att önska att du inte skulle behöva köra igenom, desto olyckligare är du eftersom desto fler hinder finns det för din framfart i form av andra bilar. Du måste hata bilar, verkligen hata dem, mer än vi som gående nånsin kan föreställa oss.

Bilkörningens nödvändighet
På sätt och vis har bilkörning tvingats på dig. I Los Angeles har många förorter inte ens trottoarer. Viksjö är bara en aning bättre. För många människor är livet inte möjligt utan bil. För att tjäna eller göra av med pengar har bilen blivit en nödvändighet. Vad gör detta med människor? Reklamen hävdar att bilkörning är en sorts frihet, en sorts makt. Reklamen talar sant men på samma gång ljuger den. Eftersom bilar är dyra, och talar om fysisk kontroll av utrymme, har de blivit symboler för rikedom. Eftersom manlig sexualitet har utgetts för att vara mekanisk och påträngande, och eftersom bilen är en skalmodell av kärnfamiljen, har bilar kommit att representera manlig sexualitet. Som förare har du makt över de gående och passagerarna och stadsrummet; på så sätt representerar bilen sin egen verklighet: motormakt.

Men bilen kan bara ta dig dit bilen redan har varit. Köra bil är som att handla i ett lågprisvaruhus. Du är i en egen liten bubbla och inte ansvarig inför någon. Du kan köpa (köra till) vilken produkt (prefabricerat mål) som helst, men du kan bara välja det som erbjuds. Du är isolerad och samtidigt inkapslad i en enorm dominansplan. Du känner dig privilegierad men ändå är du utnyttjad. Makthavarna föredrar motorleder framför gator, eftersom trafikerade leder håller sina användare fångade i ett förutsägbart mönster. En bilförare kan lämna leden men kan inte påverka de andra att göra det, inte mer än ett lik kan göra uppror på kyrkogården. En bil är en olyckshändelse som väntar på nånstans att hända, och ju fler som har bilar desto mer lika varandra blir alla, och ju mer meningslös blir din ”rörelsefrihet”.

Genom att arrangera utrymmet där mänskliga handlingar äger rum förutbestämmer vägnätet våra rörelser. Till och med ”fritiden” är bara en lång resa, en långsträckt räcka erfarenheter utan annat samband med varandra än ”vad händer sen?”. Till sist föreskriver detta föreskrivande av erfarenheter till och med känslorna. Du har inte mer makt att påverka bilderna på vindrutan på väg till jobbet än dom på teven hemma, så du känner dig maktlös. Avskiljande får oss att känna oss ensamma. Ändlösa repetitioner av samma små ritualer, påtvingade av stadsgeografins motspänstighet, får oss att känna oss uttråkade.

Vi kan betrakta vår tristess, precis som vi kan betrakta en bilparkering och känna oss lika lite mäktiga att göra oss av med den ena som den andra. Tristessen är en följd av bilparkeringen och bilparkeringen är ett förtingligande, en översättning i den sinnliga världen, av tristessen. Tristessen är inget annat än Marknadens egen tristess. Den inträffar inom våra små bubblor. Det är en hemlighet och en enslig misär, lika undanskymt som bilistänkornas misär när de varje natt drömmer om sina mäns hjälplösa brinnande till döds, fastspända i ett plastsäte på motorvägen.

Jordens omformande
Och som inte detta är illa nog så blir det värre. Detta trafiksystem kan bara existera i ett tillstånd av evig tillväxt. Det ökar avståndet som varor och folk måste transporteras. Sen erbjuder det, smart nog, en lösning på problemet: bilen. Det skapar osäkra, tomma, avskyvärda gator, sen erbjuder det bilen som nån sorts säkerhet. Det skapar en värld som snikar efter status
livsstilar och råvaror, och sen erbjuder det sig själv som mått på grad av ”utveckling” i de fattiga länderna. Precis som det har omformat staden omformar det resten av jorden.

Att gräva efter malm skapar stora öppna sår i landskapet och berövar ofta infödda fotgängare deras mark och livsbetingelser samtidigt. Malmen behandlas i stora fabriker. Metallen och komponenterna skeppas tvärs över jorden i stora läckande skrov. Liv förvänds i fabriker som sätter ihop komponenterna, på gummiplantager, i gruvor och i raffinaderier, på varje steg ända tills det utbrända vraket av den färdiga produkten kastas i ett dike, de utslitna däcken kastas i havet, de läckande batterierna kastas i en flod, avgaserna sprids i atmosfären och begravs i jorden.

Till på köpet behöver bilar bränsle som förgiftar när det produceras och konsumeras och överallt däremellan: supertankern, bensinstationen och motorn i din bil. Avgaserna från brinnande bensin är den största konstgjorda källan till koldioxidutsläpp i världen. Den största koldioxidfällan som renar atmosfären från koldioxid är regnskogarna och de varma havens plankton. Tyvärr förstörs regnskogar och plankton av ozonutsläpp, en process som bilavgaserna skyndar på. Men även utan dessa ozonutsläpp skulle koldioxidfällorna inte klara av så många bilar som det finns idag. Faktiskt gäller det nu hela jordens beboelighet.

Jorden är inte i sig själv särskilt tillgänglig för mänskligt liv eller för liv över huvud taget. Den nuvarande yttemperaturen och luftsammansättningen har utvecklats genom ett samspel mellan organismer över de senaste tre tusen miljoner åren och uppehålls ännu idag bara av detta samspel fortsätter. Det är helt uppenbart att om man dödar tillräckligt många av dessa organismer och pumpar ut tillräckligt med skit i luften, haven och jorden så ändrar man dessa delikata återkopplingar. Jordens yta kan lätt göras lika livsfientlig som Mars’ eller Venus’. Människan utrotas förstås inte nödvändigtvis på grund av det. Om baser på månen och Mars kan tänkas, om konstgjorda månar kan konstrueras, då kan förstås också livet fortsätta på en förödd jord. Städer täckta av stora kupoler eller begravda i stålgrottor är inte mindre tänkbara i rena ingenjörstermer än t.ex. Öresundsbron. Det är denna livets tänkbarhet i en fullständigt konstgjord omgivning som motsäger tanken på att de som har ansvaret för jordens nuvarande sjuka skulle kunna anförtros uppgiften att rädda den.

Miljöexperter försäkrar oss att de vet vad de gör, men försäkran om att de som har makten i världen inte är galna nog att verkligen på allvar förstöra planeten är inte mer övertygande nu än den var på terrorbalansens tid. Det spelar ingen roll vilka som är psykotiska och vilka som är välvilliga, eftersom maktens besittare själva är besuttna av makten. I en värld som styrs av aktiekurser hör de inte hemma någonstans. De flyter från Tokyo till London till New York och tillbaka till Tokyo igen. Varför skulle de bry sig om hela världen förvandlas till en kärnavfallsöken? Om ingen människa någonsin kan se dagsljuset? Vad betyder det för dem om varje vackert och oanvändbart djur i världen utrotas för alltid? Om vi drivs ner till att dricka vår egen urin miltals ner i underjorden, beroende av dem för varje andetag vi tar? Och om de faktiskt vill rädda biosfären i denna elfte timme, varför förklarar då de mest miljövänliga av dem att regnskogarna bara ska räddas för att man växterna ska användas för att göra shampo av? Om de bryr sig om sina underhuggares levnadsstandard, varför svälter då miljoner i världens södra delar för att de nordbaserade bankerna ska få in sina räntor?

Sanningen är att en miljökatastrof är en fantastisk möjlighet för dem som styr våra liv. Bilen är visserligen ett effektivt redskap för att sprida makten över utrymmet. Men den är ändå sårbar. När luften ännu går att andas, när man fortfarande kan känna solen mot sin hud, då kan vem som helst välta en bil, slå sönder en bank eller ockupera ett hus. Å andra sidan, om atmosfären har förstörts så krävs det en fantastisk koncentration av politisk makt. Om vi måste dra oss tillbaka till rymdbaser eller kupolförsedda städer skulle varje attack på stadens och maktens överbyggnad vara rena självmordet. Det skulle vara som om vi alla levde i en jättelik bil, och man kan inte sätta eld på en om man själv sitter i baksätet.

Livet bortom vindrutan
Vi har inte så många alternativa sätt för dig att transportera dig till dina fåniga shoppingcenters, kontorshus osv. Vi kan visserligen hitta på mycket bättre sätt att ta sig fram i Stockholm, men det är inte huvudsaken. Egentligen tycker vi illa om kollektivtrafik också. Vi avskyr att betala för den och sitta i den och titta ut på en skitig stad som är helt strypt av bilar.

Utan trafik skulle staden kunna leva. Gigantiska offentliga ytor skulle befrias och göra det möjligt för staden att bli ett spännande och trevligt ställe att vara på. Trafikapparaterna skulle återigen kunna bli offentliga platser med träd och fontäner. De breda motorvägar som skär sönder stan i småbitar skulle kunna bli förbindelselänkar mellan stadsdelar istället för hinder. Det skulle bli ett slut på lederna och vi skulle få gator istället att gå på. En del kanske hellre skulle vilja gräva kanaler med elektriska spårvägar vid kanterna, med dekorativa gångbroar och färggranna fåglar som hoppar omkring på trädgårdsgångar. Om aktiviteter var mindre utspridda skulle de tvingas bli mindre i storlek. Folk skulle mötas hela tiden ansikte mot ansikte. Gatorna skulle inte bli så övergivna, så gatukriminaliteten skulle bli helt omöjlig, vilket skulle göra förtroende mellan människor och grannskap till verklighet istället för tom liberal retorik. Och allt det här skulle göra tanken på kommunal demokrati möjlig, tanken på små lokala områden som styrs direkt av sina invånare via inblandning i styrelsen. De anställdas makt över sin arbetsplats betyder inte ett dugg så länge de bara gör komponenter för en anonym världsmarknad. På samma sätt ger kommunal demokrati idag ingen kontroll över livsvillkoren; de sätts ihop nån annanstans. Att övervinna transporterna skulle i alla fall skapa en möjlighet till demokrati.

Transporternas upphävande skulle öppna vägen för deras befrielse. Om de inte längre var bundna av trafikens rationalitet, av den dagliga upprepningen, av tid, ekonomi och framför allt säkerhet, om den inte längre ägde rum genom förödd, livlös och tom fulhet, så skulle alla resor kunna bli nöjsamma, till och med lättsinniga. Just när jag skriver detta har vildäppelträden utanför mitt fönster sågats ner av kommunen för att bilisterna tyckte så illa om att frukten föll ner på deras bilar under. Det är otroligt att ni ägnar så mycket tid åt att putsa på maskiner som gör allt annat till ett så skitigt stinkande elände. Vildäppelträd är inget besvär. Bilar är till besvär. Utan bilar skulle vi kunna ha träd överallt. Lönnar. Poppelträd. Lindar. Rönnar. Ekar istället för ramperna vid Tegelbacken. Var tror du att syret kommer från? Från ditt jävla avgasrör?

Alla dessa förändringar skulle inte garanteras av att bilarna försvann, men frånvaron av dessa förändringar garanteras av att du envisas med att köra. Det finns inget revolutionärt i att göra något så förnuftigt som att avskaffa bilen, men det kanske skulle behövas en revolution för att få bort de etablerade multinationella intressen som hindrar att något så förnuftigt händer.

Att göra uppror mot bilen
För att repetera: massor av folk avskyr bilar. Det är bara det att du inte hör så mycket av det eftersom de som avskyr bilar sammanfaller ganska lite med dom som äger tidningar och TV-kanaler. Alla som avskyr bilar är medlemmar i Fotgängarnas FrihetsFront. FFF har inga anhängare, bara ledare; medlemmarna skiljer sig åt i bara aktivitetsgrad. En kampanj av samordnad vrede mot bilarna har en speciell fördel över vanliga direkt-aktion-kampanjer. Till skillnad från politiker och kärnvapenrobotar är bilar inte så svåra att hitta. Det som gör dem så avskyvärda gör dem också sårbara - de finns absolut överallt.

Trafik är inte bara en miljöfråga som man kan reformera bort genom att t.ex. ge gående avskilda gångvägar och sådant. Inte så att reformister inte har åstadkommit reformer. Men reformer kan inte utmana den politiska makten hos Trafikleden som institution, eller makten hos det kapital den tjänar. Faktum är att små restriktioner på bilkörning kan stärka och legitimera motormaktens apparat, ungefär som socialarbetare på jakt efter missbruk legitimerar familjens vardagliga barbari genom att särskilja de mest ”dysfunktionella” exemplen. FFF bryr sig inte mer om skillnaden mellan ”miljövänliga” bilar och andra, mellan ”miljövänlig” bensin och dess konkurrenter, än den bryr sig om macho-skillnaden mellan ”bra” och dålig bilkörning.

Som tur är har många som avskyr bilar börjat vända sin avsky till framgångsrikt kollektivt och lekfullt överskridande av bilismens lagar. Under flera månader ockuperade exempelvis stockholmare korsningen Kungsgatan - Sveavägen och liknande aktioner har ägt rum i Malmö, Göteborg och många städer i Europa. Många av dessa aktioner har växt ut från att fler och fler inser den direkta kopplingen mellan hänsynslös överkonsumtion och miljöförstöring. Men motstånd mot bilen är inte bara något som kommer från miljörörelsen, och inte heller är vägblockader den enda form motståndet tar sig.

Men varför väljer vi då ut just bilen till mål för avsky, trots att vi uppenbarligen är missnöjda med ganska mycket i samhället? Är den bara en symbol? Jo visst är det en symbol, men det är också en fysisk verklighet. Dess ändlösa trafik hindrar oss från att njuta av livet. Och den till och med hindrar oss från att kommunicera med dig. Det är därför vi skulle vilja krossa dess vindruta; vi vill bryta igenom in till dig och tala om för dig att det finns en värld här ute. Vi vill nå dig, ta dina händer från den där svettiga ratten och mjukt lyfta ut dig från bilen. Innan vi häller bensin på sätet och sätter fyr på den där hemska saken. Bensin gav den liv och genom bensin ska den dö. Så kom inte och säg att vi inte har varnat dig

Fotgängarnas FrihetsFront

Se bara på fakta
PS. Nu när du har blivit övertygad att ge upp din onda bilkörning kanske du vill ha några mer solida fakta istället för bara predikningar. Du måste rättfärdiga dig själv inför alla dina gamla bilkörande vänner till att börja med. Så här är lite intressant statistik som vi helt smart har hållit utanför hittills:

• Bilar producerar 18% av de globala koldioxidutsläppen och de är den snabbast växande källan till CO2-utsläpp. Siffran nämner inget om utsläpp från bilindustrin.
• Dödade och skadade. I hela världen dödas ungefär 265.000 per år och över en miljon invalidiseras. I Sverige dödas ca 500 medan 3500 skadas svårt. Vad betyder det för dem??
• Det är inte så många som har bil som vanligen påstås. I Stockholms län är det ungefär en tredjedel, eller knappt 590.000.
• Körkort. Alla under 18 år är uteslutna från bilsamhället, och dessutom alla synskadade. Allt fler bryr sig dock inte om att skaffa körkort. I Stockholms län har hälften av alla mellan 18 och 30 struntat i det - 136.000 av 282.000. Om 30 år antagligen är bilisterna i minoritet i hela landet.
• Det kostar i genomsnitt 25.000 om året att ha bil, pengar man skulle kunna ha roligare för. Därtill det vi betalar över skatten.
• Långsamt går det också. Om man räknar in den tid man tjänar ihop till kostnaden, och den tid man ägnar reparationer och underhåll och förstås den tid det tar att köra och dividerar den körda sträckan med detta tal kommer man upp i 10-15 km/h. Det är bara för att man räknar arbetstiden som given som man kan se bilkörning som en tidsvinst

Läs också Planka.nu:s skrift Trafikmaktsordingen.

Till Stadsallmänningar