Av Fria tidningens intervju med Karin Wanngård framgår det klart att s nu har backat från kravet på folkomröstning om motorvägar. Stockholmarna ska inte få chansen att välja kollektivtrafik istället. Det är förbifarten som gäller.

Av detta framgår två saker.

Ett är att ingenting tycks kunna få de styrande att av egna krafter inse vilket sekel de lever i. För dom gäller fortfarande 1950-talets visioner om bilstaden, och att inget får hindra biltrafikens fria framkomlighet. De har inte hört talas om någon klimatkris (eller de bryr sig i alla fall inte), de har inte förstått att fler vägar skapar mer trafik, de har inte snappat upp att allt färre tar körkort och vill vara med i deras bilsamhälle, de har inte ens förstått att bilsamhället kostar pengar. De är, kort sagt, obildbara.

Det andra är att miljörörelsen i Stockholm är svag. Svagare än någonsin, kanske. Det hänger otvivelaktigt ihop med att folkrörelserna över huvud taget är svaga, och inte heller kan stoppa privatiseringar, spekulationsekonomi eller ens militära äventyr i främmande land.

Men miljörörelsen i Stockhlm har sin alldeles egna svaghet - det är nästinpå unikt numera att man bygger stadsmotorvägar i ett utvecklat industriland, på andra håll har man förstått att sånt är självbesegrande. Men inte i Stockholm.

Varför är vi så svaga?

Ett skäl kan vara att vi saknar starka organisationer i Stockholm. Vi envisas med att gå fram som minigrupper på max ett halvdussin personer utan förmåga att samlas till några större initiativ som syns. Vi har en övertro på horisontell organisering som på något sorts nästan marknadsmässigt sätt ska påverka omvärlden utan politik och utan politiska initiativ.

Borde vi inte kunna ändra på det? Hur länge ska vi hemfalla åt en sådan "rörelse-nyliberalism"?