I början av nittitalet arrangerade vi en serie "kulturkrockar", som vi kallade det. Det var som ett led i kampen mot Dennispaketet. De gick till så att vi ockuperade korsningen Sveavägen-Kungsgatan (eller nån annanstans) under en halvtimme och fyllde den med så mycket kulturella aktiviteter vi orkade med. Det hela avlöpte alltid fredligt.
Det är möjligt att det politiska klimatet har degenererat sen då. Det är möjligt att polisen har blivit brutalare och aldrig skulle acceptera en fredlig gatuockupation. Men det är också möjligt att vår egen oförmåga att göra politik gör det så mycket lättare för de repressiva krafterna att rensa gatorna från alla störande element.

Under demonstrationerna mot G8 i Genova avslöjades vid ett tillfälle en maskerad man som försökte slänga en tegelsten mot en fönsterruta. Han avslöjades som civilpolis. Polisen hade alltså medvetet strävat efter att skapa bråk i demonstrationståget för att få en förevändning att slå till. Vid just detta tillfälle slog det tillbaka. Tack vare att demonstrationsdeltagarna tog klart ställning mot huliganism kunde den polisiära huliganismen avslöjas och diskrediteras.
I Genova visade sig tydligt ett av politikens grundfakta. Folkrörelser är bara i ytterst sällsynta undantagsfall bättre än sina motparter på att använda våld. När våldsnivån trappas upp tjänar nästan alltid maktapparaten på det, eftersom dess våldsresurser är överlägsna. Det enda sättet att besegra dem är att det framstår tydligt för skattebetalarna att våldet är oberättigat och apart.
Också ett annat grundfaktum visade sig i Genova. Nämligen att vad folkrörelsen har en chans att vara bättre än statsapparaten på är politik. Om det framstår väldigt tydligt vad man vill - i Genova att sociala rättigheter måste överordnas marknaden - så har man en bas varifrån man kan utmana de polisiära våldsexcesserna och få dem att verka sakna vettigt syfte.

Vad som har saknats i Reclaim-aktionerna i Stockholm har, tror jag, varit en klar politisk udd. Kulturkrock-aktionerna i Stockholm hade udden mot Dennispaketet. De första Reclaim-aktionerna i London hade udden riktade mot andra motorvägsprojekt. Det geniala med dem var att de inte bara var mot något - men utan att vara mot något går det inte att vara för. Kampen om rätten till gatan sattes in i ett perspektiv där bilismen och masstransportsamhället (och i Genova den sociala nedrustningen) blev boven.
Reclaim-aktionerna de senaste åren har saknat sådana mål. Utan klart mobiliseringsmål tenderade polisen att bli målet. Det blev lätt för den att skapa den konfrontationsstämning där deras egen våldsanvändning framstod som adekvat - helt enkelt för att så många aktivister hjälpte dem med detta, i brist på annat fokus.
Om det ska finnas politiskt utrymme för Reclaim-aktioner, dvs för ockupation av offentliga rum och kamp om stadsallmänningarna, måste det finnas ett program som går utöver att ockupera gator.