Ulf Stahre har nu gett ut sin fjärde bok om Stockholms stadsrörelse. Den handlar om reclaim-aktionerna och heter följaktligen Reclaim the streets. De förra har handlat om kampen mot Regionplan 70, kampen mot Dennispaketet och kampen mot privatiseringarna.

Det är en spännande bok Stahre har åstadkommit. Den börjar förstås i England med motorvägsmotståndet som efterhand började tematisera kampen mot bilismen som en kamp om platsen i staden, men drar trådar bakåt mot holländska provos och mot situationisterna på 50-talet som formulerade så många av alternativrörelsens ståndpunkter och paroller utan att detta är särskilt välkänt.

Men Stahre följer också den lokala gatuockupationshistorien bakåt i Stockholm. även om han missar den första av dom alla - den bilfria dagen 24 augusti 1969.

En av Stahres frågeställningar är varför en aktionsform som i början var så extremt framgångsrik så snabbt urartade i meningslös förstörelse som alienerade majoriteten av dem som från början hade varit positiva. Hur kom det sig att Alternativ Stad och andra organisationer hade kunnat hålla igång en reclaim-verksamhet under en hel vår 1991 med stor framgång medan när andra skulle göra samma sak tio år senare allt tycktes gå åt helvete?

En möjlig förklaring är att de lyckade aktionerna hade ett mycket snävare fokus än de misslyckade. De riktades uttalat mot motorvägsprojekt eller mot bilismens dominans på gatan - detta gällde både Reclaim the Streets Londons tidiga framgångsrika aktioner och Alternativ Stads. Senare, när fokus breddades, först mot den nyliberala globaliseringen, senare mot klassamhället i allmänhet och ännu senare mot den vardagliga snipigheten som hindrade festligheter på gatorna, blev det så mycket lättare för bittra, destruktiva människor att haka på, såna som bara var ute efter fylla, slagsmål och sabotage.

Och trots att dom inte var särskilt många hittade vi aldrig något bra sätt att hantera dom. Så både RTS London och deras motsvarigheter i Stockholm gav upp och upplöste sig själva.

Vilket förstås är ett elände. För aktionsformen är alldeles för bra för att falla på dåligt genomförande. Som Stahre avslutar med så finns man inte om man inte syns på gatan. Och har man inte pengar och positioner i samhället är enda sättet att ta sig en väl synlig plats på allmänningen.