Barnkultur istället
för public service Få företeelser visar den etablerade samhällselitens brist
på tankar så tydligt som diskussionen om "public service"
som Sveriges Radios och Sveriges Televisions program kallas med karakteristisk
fantasilöshet. Som Ulf Janson har visat lever barn i två kulturer. Dels i en vuxenkultur som är vertikal, hierarkisk och inriktad på en abstrakt definierad nytta (eller i värsta fall på de vuxnas bekvämlighet). Dels i en kamratkultur som är autonom, horisontell, jämlik, demokratisk och inriktad på barnens spontana behov här och nu. Barn underordnar sig alltid - synbarligen - vuxenkulturen för att de vuxna är starkast (även om barn också är skickliga i att utöva känslomässig utpressning för att få igenom sina önskemål). Men så fort de vuxna inte är där går de in i barnkulturen som är demokratisk och satirisk gentemot de vuxna. Som bekant har barn en otrolig förmåga att finna det löjliga i det vuxna håller för heligt och inte minst finna skenheligheten i det hela. Såväl välfärdsbyråkratin som marknadsfundamentalisterna strävar efter att behålla initiativet och hegemonin i TV-bolagets (TV-bolagens) styrelserum. De föreställer sig att det meniga folket ska vara barn för alltid. Barnkulturen har också det draget, men den är mer än så. Den är också hegemonisträvande. Barns lek är en förberedelse för vuxenlivet dvs en förberedelse för att ta över de vuxnas värld på ett jämlikt vis, på tvärs mot de vuxnas hierarkirelationer. En mediepolitik med den insikten har vi inte haft sen sjuttitalet - "verka för att alla får möjlighet till eget skapande", "värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den", som det uttrycktes i 1974 års kulturpolitiska riksdagsbeslut. Det var på den tiden folkrörelsekulturen utövade sin
maximala förmåga att få staten att skämmas. Vi skulle
uppenbarligen behöva återfå den insikt vi hade då
och som barnen har behållit.' Jan W PS Se vidare Ulf Janson: Delaktighet som social process - om lekande och kamratkultur i förskola, i Anders Gustavsson (red): Delaktighetens språk, Studentlitteratur, Lund 2004. |