Klaratraumat återkommer alltid i Stockholms stadsbyggnadsdebatt. Det åberopas i diskussionen om Slussen. Det åberopas i diskussionen om Västra city. Det åberopas i diskussionen om Norra station.

Ändå är det i dessa fall inte fråga om några rivningar (om man inte ska räkna med rivningen av den gamla trafikkarusellen vid Slussen).

Vad är det då man tycker sig se för gemensamma drag?

Som bekant drevs Klararivningarna som ett teknokratiskt projekt från stadens sida, där stadsplanerarna bestämde allt i detalj. Invändningar kördes över med motiveringen att de skeptiska inte begrep sig på modern stadsplanering. När Alternativ Stad 1970 invände mot en stadsmodell som bara bestod av kontor, varuhus och parkeringshus fick vi höra att vi var naiva. Idag anser alla att vi hade rätt. Men då hade man så bundit upp sig i detaljer att inget var möjligt att förändra. När det sedan utbröt strid om ett utomhuscafé i Kungsan spräckte det hela projektet, i alla fall det som var kvar att genomföra.

Det som är likt med dagens projekt - Västra city, Norra station, Värtan - är att de alla bedrivs som just projekt, där Stockholms stad blandar sig extremt mycket i detaljer, typ hushöjder och byggnaders utseende. Det som är likt är också att det går extremt mycket prestige i dessa detaljer. Det blir allt eller intet.

Det är egentligen lite märkligt att utbyggnaden av Stockholm bedrivs på det här sättet. I vår marknadstroende tid borde offentliga, planekonomiska projekt vara definitivt ute. Istället borde det offentliga tillhandahålla en infrastruktur - i det här fallet gator och byggbara kvarter - och sen låta marknadsaktörerna bygga vadhelst de gitter, så länge de uppfyller lagstiftningens krav.

Alternativ Stad är som alltid pragmatiskt i fråga om medel, och det kanske finns poänger i stor offentlig makt i frågor som har så lång räckvidd som stadens miljö. Men samtidigt är det ju helt klart att Stockholms stad inte ens lyckas erbjuda tillräckligt med infrastruktur. När Jagvillhabostad.nu intervjuade ett antal byggbolag stod det klart att dessa inte kunde bygga mer än de gjorde eftersom det saknades stadsplanerad mark i Stockholm. Och hur det står till med t.ex. kollektivtrafik på tvären vet vi bara alltför väl.

Och frågan är då om myndigheterna ska ägna sina knappa resurser åt detaljer och tungadministrerade statusprojekt?

Det vi behöver i Stockholm, för att tillmötesgå de bostadslösa och för att bekämpa segregationen är

• Mer tomtmark, vilket inte borde vara nån konst i en stad där så mycket mark slösas bort på trafikleder och bullerzoner som i Stockholm
• Mer plats att bygga sånt som inte redan finns, typ bostäder i arbetsområden och arbetsplatser i bostadsområden, dvs ta bort de rigidaste zonbestämmelserna och tillåt - eller uppmuntra! - blandning.

Får Stadsbyggnadskontoret tid över kan de ju skissa på byggnader också. Men det har klar prioritet 2, det finns det nämligen andra som kan göra.