|
Marknadshyror straffar den
som bor samhällsekonomiskt effektivt
Redan på sjuttitalet räknade Göteborgs stad ut att det
samhällsekonomiskt sett kostade dubbelt så mycket med en lägenhet
i periferin som en lägenhet i centrum [1]. Beräkningen
försvann snabbt från dagordningen, förmodligen av ideologiska
skäl, men det måste vara en insikt av motsvarande slag som
ligger bakom att det nu börjar bli tillåtet att bygga innerstad
igen. Förort är för dyrt.
Att förort är dyrt beror förstås på att den
kräver en så uppblåst infrastruktur. Dyra, markslukande
vägar. Extremt uttänjd kollektivtrafik. Överdimensionerat
vatten- och avloppssystem. Samt inte minst all den tid det kräver
av människor att röra sig över den absurt överdimensionerade
stadsbygden och den bensin som går åt.
Bland annat därför framstår det som ekonomiskt perverst
att föreslå ett nytt hyressystem som ökar kostnaden att
bo i centrum. Med ekonomiska styrmedel vill man avskräcka folk från
att bo samhällsekonomiskt effektivt, man vill straffa dem som gör
så till förmån för dem som bor samhällsekonomiskt
slösaktigt.
Varför är marknadspriset högre i innerstan än i förorten?
Varför är det ekonomiskt mest effektiva "dyrare" än
det ekonomiskt slösaktiga?
Givetvis beror det på monopolisering och monopolpriser.
Centrum är alltid monopoliserat. Det ägs av ett begränsat
antal personer. Och det är skapat av ackumulerade investeringar som
är mer politiskt än ekonomiskt styrda. I Stockholm är detta
extremt påfallande. För åttio år sen började
man glesa ut stan. Det uppstod en konstlad brist på tät stad,
uteslutande av politiska och ideologiska skäl som inte hade något
med marknaden att göra. Folk ville då som nu bo i centrum,
men fick inte [2]. Tillgången på centrum
blev lägre än efterfrågan och marknadspriset blev därför
högt.
Medan å andra sidan utglesningen i utkanten subventioneras av att
den uppblåsta infrastrukturen betalas över skatten. Det samhällsekonomiskt
effektiva vore att de som bor i förorterna betalar det fulla priset
för sin utglesning, istället för att som nu subventioneras
av skattebetalarna.
Emellertid är det ojust att göra så. De som bor perifert
har oftast tvingats till detta för att inget alternativ har tillhandahållits.
Det vill säga för att politiker, byråkrati, markägare
och byggbolag i ohelig allians har bestämt sig för att man ska
bygga och bo glest och därmed dyrt.
Den förvridna marknaden har alltså skapats med politiska medel
och kan inte vridas rätt bara för att man höjer priset
på det som det råder brist på. Det vore uppskörtning,
som att sälja mat dyrt under missväxt. Istället kräver
det att man tar bort de institutionella hindren för att det produceras
mer centralt belägna bostäder.
För det första bör samhället omedelbart sluta subventionera
ytterligare infrastruktur som lockar fram ytterligare utglesning. Stopp
alltså för alla nya flotta vägar.
För det andra bör i framtiden exploatörer betala det fulla
priset för sin exploatering, dvs. stå för kostnaderna
för vägar, kollektivtrafik och annan infrastruktur, för
att styra byggena in mot centrum.
För det tredje bör lagar, regler och bestämmelser som försvårar
stadsmässigt byggande bort eller åtminstone förändras.
Bort alltså med krav på avstånd mellan hus och aktiviteter,
bort med förbud mot stadsgator utanför tullarna.
För det fjärde bör omedelbart en stadsplan av innerstans
typ utsträckas över de närmaste förorterna. Dvs. en
stadsplan som består av gator, torg, kvarter och parker och som
tillåter ett tätt byggande i kvarteren. RUFS' alternativ tät,
alltså, fast ännu tätare [3].
För det femte bör det offentliga snarast börja subventionera
byggande nära centrum för att i någon mån gottgöra
åttio år av motsatsen.
Marknadshyror nu innebure att man tar bort den frälsarkrans som gör
att staden i någon mån håller sig flytande. Marknadshyror
nu, samtidigt som subventionen av utglesningen fortsätter, innebure
att utglesningen får ännu större kraft, till skada för
oss alla - socialt, ekonomiskt, ekologiskt.
Som ekonomerna Richard Lipsey och Kelvin Lancaster fann redan 1956 blir
inte marknaden nödvändigtvis bättre av att en marknadsimperfektion
tas bort om andra finns kvar. Ett monopol motverkas ibland bäst av
andra, eller av en offentlig reglering [4].
Följaktligen: nej till marknadshyror!
[1] Göteborgs stadsbyggnadskontor: Utbyggnadsekonomisk
utredning, 1978. Refereras i Staden och ekonomin, Stadsförnyelsekampanjen
1980.
[2] Erkänns uppriktigt i Generalplan för Gubbängen
1943.
[3] Regionplane- och trafikkontoret: RUFS 2010, Regional
utvecklingsplan för Stockholm
[4] Richard Lipsey & Kelvin Lancaster: The general
theory of the second best, Review of Economic Studies, dec 1956.
Medlemsmötet oktober 2008
|