Detta skrivs efter att jag lyssnat på konsumentföreträdare medan de ställt mesiga krav på reklam gentemot branschen.

Reklam har kritiserats för både det ena och det andra. Den är inte sanningsenlig, den lämnar inte folk i fred, den lockar folk att köpa sånt de inte vill ha, den fördyrar produkterna har man sagt. Särskilt grova fall av lögnaktig och förolämpande reklam har blivit föremål för lagstiftning. Reklamfolket har å andra sidan hänvisat till yttrandefriheten och lovat att själva se till att ingen trampar över gränserna för "god sed".

Nu undrar jag om sådan "god sed" över huvud taget existerar. Frågan är om reklam som den ser ut idag över huvud taget kan försvaras.

Enligt min mening kan reklam kritiseras för tre saker. Två av dem är reklamen inte ensam skyldig till utan får dela sin skuld med hela massmediavärlden, även om den genom sin påtagliga egennytta syns mer än medias mer redaktionella innehåll. Till den tredje kanske skulden är ännu mer utspridd. Men detta hindrar inte att reklamens specifika skuld måste diskuteras på ett mer omfattande sätt än vad som har gjorts hittills. Även om reklamen är en hantlangare måste också hantlangarna, enligt Nürnberglagarnas princip, bära sitt ansvar.

1. Reklam och media i allmänhet är maktfullkomliga. De är en överhet som talar till, inte en jämlike som talar med. Det finns inga möjligheter som mottagare att svara på ett påstående man inte instämmer i, det enda man kan göra är att för egen del stänga av vilket inte hindrar lögnen från att påverka andra. Det är inte bara så att det är institutionellt omöjligt att svara (det skulle kanske Internet kunna råda bot på), det är ännu mer en fråga om ojämlikhet i resurser. Reklam och andra media vinner genom överröstning, eller rättare sagt, de ger rika och mäktiga intressen en megafon att överrösta folk i gemen med. Förutom att detta är en antidemokratisk femtekolonn mitt i samhället är det en personlig förolämpning mot alla som utsätts för det.

2. Reklam och media i allmänhet är förljugna. Även när man inte direkt kan beslå dem med lögn är de inte hederliga. Det är självklart att öl inte är lycka och att man inte blir älskad för att man har en viss sorts jeans. Men reklamen påstår att det är så, på ett indirekt och förstucket sätt. De är som vissa typer av (särskilt franska) intellektuella, som inte står för vad de säger, de bara säger något uppseendeväckande för att kunna sälja sig bättre på marknaden. De kallar detta sofistikering. Därmed korrumperar de det offentliga samtalet. Våra förfäder som slogs för yttrandefrihet offrade inte liv och frihet för att nån skulle kunna sälja sina ord till högstbjudande, de syftade till att det civila samhället skulle kunna diskutera sina viktiga angelägenheter utan att terroriseras av polis. På grund av reklamens (och medias generellt) överröstningskraft infekterar denna förljugenhet hela kulturen och bidrar till att orden och begreppen förlorar sina innebörder, dvs att bruksvärden ersätts av bytesvärden.

3. Reklam hävdar falska värden. Budskapet i all reklam är "köp så blir du lycklig". I viss mening är detta naturligtvis sant; vi behöver också en materiell välfärd för att vara lyckliga. Men det är en sanning som på grund av de materiella värdenas förespråkares oerhörda överröstningsmakt överbetonas på ett groteskt sätt i vår kultur. Den materiella välfärden har sexdubblats sen 1950 men vi är snarast olyckligare än då vilket visas av den snabba ökningen av våld och drogbruk. Jag skulle vilja hävda att reklamen genom sina ensidiga vrål för ökad konsumtion korrumperar vår kultur och gör att vi lägger större vikt vid materiella värden än vi mår bra av, på bekostnad av icke-kommersiella värden som kärlek, vänskap, medborgarskap och skapande. Jag skulle vilja hävda att reklamen (eller dess uppdragsgivare) genom sin mentala lobbying för mer konsumism, mer materialism, mer hedonism, är direkt medskyldig till den urholkning av det medmänskliga ansvarstagandet som bland annat har resulterat i det ökade våldet.

I längden är allt detta förstås förödande för yttrandefriheten. I längden finns det ingen som vill försvara en frihet som främst används av ett fåtal för att korrumpera tillvaron för och sätta sig ivägen för andra. Men ännu viktigare är att det är förödande för hela vår uppfattning om ett demokratiskt och jämlikt ansvarstagande samhälle där människor faktiskt menar vad de säger.

Det är naturligtvis tacknämligt om reklamfolket enas om att undvika vissa alltför stötande metoder. Ungefär som det är tacknämligt om yrkesmördare enas om att undvika att mörda barn eller använda särskilt plågsamma vapen. Liknelsen är vald med omsorg. För liksom staternas yrkesmördare, militären, i sin helhet är en icke önskvärd företeelse som varje stat tyvärr måste ha för att alla andra har det, skulle man kunna se reklamen som en icke önskvärd företeelse som varje företag måste ägna sig åt för att alla andra gör det. En sorts företagens krigföring. Och då skulle man kunna enas om en nedrustning på reklamområdet, för att minska dess inverkan och värna om det offentliga samtalets ömsesidighet och trovärdighet.

Man skulle till exempel kunna sätta upp maximala tak för reklam och marknadsföring för företagen, räknat i procent av omsättningen. Man skulle kunna freda mycket större områden än nu och till exempel begränsa utomhusreklamens ytor radikalt, för att skapa jämlikhet mellan TV4 och kvarterets vispub. Man skulle kunna införa krav på genmälesrätt. Om man enas om att det handlar om nedrustning och inte bara vapenkontroll går det säkert att hitta på många sådana föreskrifter. Men hur mycket föreskrifter man än har beror deras slagkraft ändå på folks rättsmedvetande. Precis som militär upprustning bara kan hållas tillbaka av en sund antimilitarism bland folk i gemen kan reklamen bara hållas tillbaka av folks sunda misstro mot flåskäcka försäljare.

Här har konsumentrörelsen en viktig roll i att företräda det civila samhällets ömsesidighetsprinciper gentemot marknaden. Jag undrar om konsumentrörelsen är beredd att ta det ansvaret?