(Ur häftet Kampen om allmänningarna)

Vi som har skrivit detta häfte vänder oss inte mot alla marknader. Vi begär inte att allt ska vara allmänning. Vi har inget emot att det finns marknader för böcker, öl eller fikon. Vi vill framför allt hävda två saker.
Det ena är att vi inte vill vara bara kunder eller affärsmän. Vi vill dessutom vara medborgare och medmänniskor.
Det andra är att det finns ett slags oskick i dagens samhälle, en strävan från vissa privilegierade grupper att skapa skenmarknader som inte har något annat syfte än att förse dem själva med ännu mer privilegier, och inte minst makt.

Att vi vill vara medmänniskor som umgås med varandra utan att köpslå, som vill svara på varandras behov utan att bedöma varandras köpkraft, som vill hävda två uråldriga metoder att fördela nyttigheter nämligen ömsesidigheten och omfördelning i enlighet med behov, det framgår tillräckligt klart av tidigare kapitel. Men vad menar vi med skenmarknader?
Det förstår vi bäst om vi påminner oss vad som är poängen med marknader. Poängen med marknader är att låta producenterna tävla om att erbjuda kunderna sina produkter och i slutändan låta kunderna belöna dem som erbjuder de bästa till lägst pris. På så sätt garanterar man att utbudet blir så bra som möjligt och kunderna blir någorlunda nöjda.
Poängen med marknader är alltså att producenten aldrig ska kunna vara säker och därför måste anstränga sig för att göra sina kunder glada. Annars går de nån annan stans. Men den som har följt med de senaste decenniernas marknadisering känner verkligen inte igen sig i den beskrivningen. Ingen kan påstå att Connex eller Partena Care direkt anstränger sig för att göra kunderna nöjda.

Något måste vara allvarligt fel här.
Felen är två.
Det första är att det är så osäkert vem som egentligen är kund. Det är inte bara vi resenärer som köper Connex’ tjänster, det gör även landstinget. När det handlar om sjukvård är det nästan uteslutande kommun och landsting som köper.
Det andra är att vi som kunder inte kan välja att gå nån annanstans. När stat, landsting eller kommun en gång har valt sitter vi där. Mellan kund och producent har det smugit sig in en sorts (gentemot användarna) allsmäktig mellanhand som inte sällan har bestämt leverantör utifrån ideologiska eller andra ovidkommande kriterier. De slutliga användarnas intressen är i alla fall inte det som beaktas i första hand.
Det är inte ens säkert att den politiska beställaren kan ändra sig och säga upp avtalet eftersom leverantören efterhand tillväller sig ett sorts monopol -– om inte annat ett monopol på information om verksamheten. Det är sant att många politiska beställare försöker gardera sig och beställa tjänster från många leverantörer – men leverantörerna har en tendens att bli färre och färre genom uppköp. Hur många visste att vi i dag bara har tre bussbolag kvar i Sverige -– Swebus, Busslink och Connex.

Så vad är då hela spektaklet bra för? Inte blir det bättre, och inte blir det billigare. Det är lätt att hänvisa till ideologisk förblindelse hos några räknenissar som på åttitalet lyckades övertyga hela den politiska eliten om sina käpphästar – men det vore nog att se för lätt på det. I själva verket finns det två mycket starka drivkrafter bakom privatiseringen av allmänningar.
En drivkraft är förstås att om tjänster köps och säljs kan de som har mycket att köpa för lägga beslag på mer än de kan på en allmän-ning.
Den andra, mer obeaktade drivkraften är att det blir möjligt för en stor grupp direktörer att leka kapitalister utan att ta några risker.

Det klassiska livet som kapitalist är ju verkligen inte bara en dans på rosor. Visserligen rymmer det en hel del smaskig makt över andra, men risken för konkurs lurar alltid så fort man gör ett misstag. Riskkapital, heter det ju. Hur mycket enklare är inte livet som pseudokapitalist över privatiserade offentliga tjänster! Här är det bara att göra likadant i morgon som man gjorde i går, efterfrågan är garanterad och pengarna flyter alltid in. Skulle de inte flyta in tillräckligt fort är det bara att begära mer betalt; stat, landsting och kommun betalar, de kan inte annat eftersom de själva har glömt bort hur man driver verksamheten.
(Här bortser vi från att dessa pseudokapitalister hur som helst inte tar några risker med egna pengar eftersom de i nittinio fall på tio är anställda direktörer medan ägarna är ansiktslösa stiftelser och/eller hundratusentals småsparare på börsen).
Så syftet bakom privatiseringarna är att de låter direktörer få del av privilegier utan motsvarande arbete. Av makt utan kontroll.
Ännu löjligare blir den här ”leka-kapitalist”-leken när den leks inom verksamheter som inte ens är formellt privata, när direktörer inom stat, landsting och kommun låtsas att de köper och säljer till varandra med skattebetalarnas pengar. Inte sällan påminner den leken om Svarte Petter eftersom den går ut på att låta ”nån annan” ta hand om sånt man själv inte vill hålla på med eftersom det ”inte lönar sig”. Att det sist och slutligen är samma skattebetalare som betalar, oavsett var verksamheten till slut hamnar, spelar ingen roll. Verkligheten har dessa glada Monopolspelare för länge sen lämnat bak-om sig.
Direkt tragiskt blir det när dessa pseudokapitalister styr ner hela det tillgängliga riskkapitalet in i verksamheter som skulle ha blivit minst lika bra utförda även om de aldrig hade ägnat en tanke åt dem. För det betyder ju att en hel massa riskverksamheter aldrig blir av! Vem kommer att utveckla spårtaxin som slår ut privatbilen? Ingen, det är för farligt, det kan misslyckas, bättre då att lägga pengarna på att köpa upp kommunala vattenverk!

Det finns alltså många skäl till att vi vill behålla allmänningar som allmänningar. Att vi tycker illa om marknader hör inte till dem. Marknader, ömsesidigheter och omfördelning är nyttiga alla tre – om vi använder dem där de passar.