Ur häftet Kampen om allmänningarna

I alla år har folkrörelser försvarat allmänningar. På femton- och sextonhundratalet försvarade bönder byarnas egendom mot kungarnas fogdar. På sjuttonhundratalet försvarade folk i Västeuropa sin rätt att reglera priset på bröd mot marknadens svängningar, och på många håll försvarade bönder by- och sockenallmänningar mot godsägares försök att privatisera dem.
På artonhundratalet krävde hantverkare medborgarrätt, dvs rätt att vara med och bestämma över riksallmänningarna. Med tiden blev kärnan i medborgar-rätten offentligt garanterad folkhälsa och offentligt garanterad försörjning. Det var huvudinnehållet i de reformer som med överväldigande folkligt stöd genomfördes från trettitalet fram till ungefär 1980.
Men varför allmänningar? Varför inte lika gärna nöja sig med den marknad som de ekonomiska fackidioterna påstår ställer allt till det bästa?

Allmänningar fyller åtminstone tre funktioner som ingen marknad klarar av.

• Allmänningar är ett sätt att hålla isär. Marknadens stora poäng men också stora problem är ju att allt kan bytas mot allting annat. Till exempel kan på den perfekta marknaden de rikas lyxkonsumtion slå ut de fattigas nödtorft och naturens långsiktiga överlevnad utan annan ursäkt än att den kan betala för det. Allmänningar där marknader är förbjudna kan då skapa skyddade zoner där olika behov får fortsätta att existera, vart och ett på sina villkor. Exempelvis kan de fattigas behov tillgodoses utan att de rikas tillgodoses mer än någon annans, och ett mått av jämlikhet införas i en ojämlik värld. Den offentliga sjukvården är ett exempel på en sådan allmänning.
• Allmänningar är ibland bästa sättet att reglera knappa resurser. Många nyttigheter kan inte delas upp på för många och ändå användas rationellt. En uppdelning skulle då förmodligen innebära att de delas upp på det fåtal de praktiskt sett kan delas upp på, medan de andra blir utan. En stads kommunikationer är ett exempel på en sådan allmänning; går man över från spårväg till privatbilar får inte alla plats och det går långsammare för alla. Vissa nyttigheter är till och med sådana att de blir värdefullare ju fler som tar del av dem varför det blir idiotiskt att dela upp dem som privategendom; Internet är ett sådant exempel, men också bildning och offentlighet.
• Allmänningar är ett sätt att hålla ihop samhället. Allmänningarna är det vi samarbetar om för att sköta, det som bildar den materiella och rationella grunden för ett ”vi” som sen också kan användas till annat. De tvingar oss att träffas, att sätta oss in i gemensamma angelägenheter, att bilda en offentlighet omkring, diskutera och utbilda en allmän opinion som bland annat kan hålla godtyckliga makthavare i schack. Inte minst skapar de samhällsfred genom att tillfälligt och fläckvis upphäva konkurrensen, djungelns lag, och skapar den säkerhet vi behöver men som överheten i eget intresse helst vill förvägra oss.

Givetvis finns det också problem med allmänningar, annars skulle de inte behöva försvaras.
Bland annat kan de hotas av rovdrift från resursstarka aktörer – exempelvis har många fiskeallmänningar förstörts av att statligt subventionerade supertrålare har dammsugit dem på resurser för att sen dra vidare till andra hav. Bilkörning på gatorna och utsläpp av koldioxid i luften är andra exempel.
Och de kan också hotas om allmänningens förvaltning bryter samman, på grund av utomståendes angrepp eller på grund av antidemokratiska mekanismer. Ex-empelvis har den svenska offentliga välfärden förstörts av att demokratiska kontrollorgan har förlorat makt till anställda högavlönade funktionärer som själva inte har något behov av offentlig välfärd. Vi vet ju alla, till exempel, hur makten över sjukvården ligger dels hos läkare på den mest hierarkiska arbetsmarknad som existerar (och som ofta är kunskapsmässigt i händerna på läkemedelsbolag), dels hos höga sjukvårdsadministratörer som inte ens politikerna rår på.
Det är detta som har kallats ”allmänningarnas kris”.

Men poängen är att krisen kan avvärjas av att allmänningarna försvaras. Man kan sätta stopp för minoritetens rovdrift, och man kan ta tillbaka den demokratiska kontrollen. Ingen har lovat att detta är lätt. Men det är det enda sättet att garantera överlevnad och samhällsfred på sikt.